Ska vi verkligen truga i dementa åldringar mat så att de lever ett tag till?
I DN 1.12.2011 berättar Anneli hur hennes dementa mamma dog av svält.Hur länge hon varit dement framgår inte. Inte hur länge hon varit så dement att hon måste vara på särskilt boende. Hur länge hon behövt hjälp med allt. Hur länge hon fått hjälp att överleva. Utan den hjälpen hade hon kanske dött för ett par år sedan - eller kanske tio år sedan? Eller mer?
Innan dess, när hon var sig själv, har hon säkert funderat över hur hennes sista del av livet skulle bli. Det är mycket möjligt att hon tänkt "hellre dör jag än blir sittandes dement på institution". Frågan är om hon talat med sina barn om sina funderingar. Har skrivit ner det på ett sätt att de kunnat hitta det och förstått det? Eller är detta in inte-fråga i kommunikationen med barnen?
Under den här tiden, från det hon började bli dement till nu, har hon haft perioder med svår ångest. Hon har märkt att hon inte vet var hon är, att hon inte vet vilka som finns omkring henne, inte vet att det finns andra nära henne, på andra sidan dörren, inte vet vilken tid på dygnet det är eller vilken årstid det är. Hon har haft perioder där hon frågat och frågat, undrat och undrat, känt sig vilsen i livet och tillvaron. Undra på om man får ångest!
Under denna period har det säkert funnits tillfällen då hon bestämt sig för att hon inte vill vara med längre. Hon har säkert tänkt på att fly ut i skogen och lägga sig under en gran, eller att dränka sig. Kanske har hon samlat tabletter - som hon sedan glömt att hon hade.
Under den här tiden har hon säkert vid flera tillfällen fått komplikationer som hon i en annan tid, i en annan värld, skulle dött av. Det kan vara influensa, hjärtinfarkt, lunginflammation eller stroke - sådant som man idag inte får dö av. Därför har hon utsatts för avancerad medicinsk behandling och överlevt - troligen på en lägre funktionsnivå än innan.
Så småningom har hon nått det stadium då hon mest varit en "grönsak" (för att använda ett beskrivande men otrevligt ord). Hon har kanske knappt varit medveten om att någon funnits intill henne. Visst, hon har gapat när man berört munnen med en sked, hon smackat och svalt - det är reflexer som är mycket djupa. Hon har klagat när man rört henne, när man vänt henne för att hon inte ska få liggsår, när man rätat ut hennes lemmar för att förhindra kontrakturer, när man bytt blöjor.
Till sist reagerade inte "grönsaken" längre på skeden vid munnen. Eller någonting gjorde kanske att hon knep ihop maten. Kanske kändes maten obehaglig i munnen. Kanske hennes smak- och luktsinnen försämrats så mat blev ointressant. Kanske var munnen för torr, det fanns ingen saliv att blanda in i maten och få den mer lättsvald. Kanske var det svårt att svälja på rätt sätt. Kanske var det trångt i matstrupen.
Men eftersom hennes hjärta trots allt var starkt levde hon vidare. Allt tunnare och tunnare. Till sist var kroppen alltför svag i brist på näring. Äntligen fick hon dö.
Nej, jag vet inte om det var så här det gick till när Annelis mamma dog. Men denna historia är inte ovanlig. Och vi måste bestämma oss för hur vi vill att våra gamlingar ska få dö. Trots allt är döden en del av livet.
Hur - och när - dör man en bra död?
Självklart ska maten jag erbjuds vara god och näringsrik. Men jag måste väl ändå ha rätt att vägra äta den?
Hur vet jag att mina tankar om mitt livs avslut finns tillhanda på akuten, på äldreboendet, hos hemtjänst, hos mina grannar?
LÄS MER
De ska inte ägna sig åt äldrevård Lena Mellin, Aftonbladet 1.12.2001
Mina bloggar om äldreomsorg
http://intressant.se/intressant
I DN 1.12.2011 berättar Anneli hur hennes dementa mamma dog av svält.Hur länge hon varit dement framgår inte. Inte hur länge hon varit så dement att hon måste vara på särskilt boende. Hur länge hon behövt hjälp med allt. Hur länge hon fått hjälp att överleva. Utan den hjälpen hade hon kanske dött för ett par år sedan - eller kanske tio år sedan? Eller mer?
Innan dess, när hon var sig själv, har hon säkert funderat över hur hennes sista del av livet skulle bli. Det är mycket möjligt att hon tänkt "hellre dör jag än blir sittandes dement på institution". Frågan är om hon talat med sina barn om sina funderingar. Har skrivit ner det på ett sätt att de kunnat hitta det och förstått det? Eller är detta in inte-fråga i kommunikationen med barnen?
Under den här tiden, från det hon började bli dement till nu, har hon haft perioder med svår ångest. Hon har märkt att hon inte vet var hon är, att hon inte vet vilka som finns omkring henne, inte vet att det finns andra nära henne, på andra sidan dörren, inte vet vilken tid på dygnet det är eller vilken årstid det är. Hon har haft perioder där hon frågat och frågat, undrat och undrat, känt sig vilsen i livet och tillvaron. Undra på om man får ångest!
Under denna period har det säkert funnits tillfällen då hon bestämt sig för att hon inte vill vara med längre. Hon har säkert tänkt på att fly ut i skogen och lägga sig under en gran, eller att dränka sig. Kanske har hon samlat tabletter - som hon sedan glömt att hon hade.
Under den här tiden har hon säkert vid flera tillfällen fått komplikationer som hon i en annan tid, i en annan värld, skulle dött av. Det kan vara influensa, hjärtinfarkt, lunginflammation eller stroke - sådant som man idag inte får dö av. Därför har hon utsatts för avancerad medicinsk behandling och överlevt - troligen på en lägre funktionsnivå än innan.
Så småningom har hon nått det stadium då hon mest varit en "grönsak" (för att använda ett beskrivande men otrevligt ord). Hon har kanske knappt varit medveten om att någon funnits intill henne. Visst, hon har gapat när man berört munnen med en sked, hon smackat och svalt - det är reflexer som är mycket djupa. Hon har klagat när man rört henne, när man vänt henne för att hon inte ska få liggsår, när man rätat ut hennes lemmar för att förhindra kontrakturer, när man bytt blöjor.
Till sist reagerade inte "grönsaken" längre på skeden vid munnen. Eller någonting gjorde kanske att hon knep ihop maten. Kanske kändes maten obehaglig i munnen. Kanske hennes smak- och luktsinnen försämrats så mat blev ointressant. Kanske var munnen för torr, det fanns ingen saliv att blanda in i maten och få den mer lättsvald. Kanske var det svårt att svälja på rätt sätt. Kanske var det trångt i matstrupen.
Men eftersom hennes hjärta trots allt var starkt levde hon vidare. Allt tunnare och tunnare. Till sist var kroppen alltför svag i brist på näring. Äntligen fick hon dö.
Nej, jag vet inte om det var så här det gick till när Annelis mamma dog. Men denna historia är inte ovanlig. Och vi måste bestämma oss för hur vi vill att våra gamlingar ska få dö. Trots allt är döden en del av livet.
Hur - och när - dör man en bra död?
Självklart ska maten jag erbjuds vara god och näringsrik. Men jag måste väl ändå ha rätt att vägra äta den?
Hur vet jag att mina tankar om mitt livs avslut finns tillhanda på akuten, på äldreboendet, hos hemtjänst, hos mina grannar?
LÄS MER
De ska inte ägna sig åt äldrevård Lena Mellin, Aftonbladet 1.12.2001
Mina bloggar om äldreomsorg
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar