Läkare

Länkar till artiklar, bloggar mm finns i slutet av denna sida.
Min CV t.o.m. 2018

Chefredaktör för tidskriften AllmänMedicin 2012 - 2022.

ATT LÄSA MEDICIN

En vacker dag i mitten av augusti 1963 satt jag på gräsmattan utanför Serafimerlasarettet (vanligen kallat Serafen av oss inom vården) med en brun kartong, innehållande en massa skelettdelar – från arm och hand vill jag minnas. Jag hade just kommit från första studiedagen.

Professor Gunnar Biörck hade hållit ett anförande och påpekat att nu var vi inte längre ansvarslösa skolungdomar. Nu var det allvar som gällde. Pojkarna skulle alltid ha slips och flickorna alltid strumpor! Men jag väntade tills det blev kallare …

Det var inledningen till det råplugg som jag ägnade mig åt i flera år. Först skelettet med alla dess små oregelbundenheter som var och en hade ett latinskt/grekiskt namn. Sedan leder och ligament, därpå muskler. Så fylldes kroppen med inälvor, sedan nerver och blodkärl, och allra ytterst hud med hår och naglar. På våren fick vi läsa den tjocka svarta boken av Hafferl, topografisk anatomi, där allt hängde samman.

Andra höstterminen var en rysare – bara kemi. Fem dagar i veckan hade vi föreläsningar på förmiddagen och laborationer på eftermiddagen. Kvällarna ägnades åt pluggande. På lördag förmiddag dugga på veckans avsnitt. Sen var man ledig eftermiddagen och kvällen! På söndagen var det dags att börja läsa igen … Jag bodde omodernt (där Gallerian är nu), hade inte råd med ved och fotogenkaminen räckte inte till att värma upp det lilla rummet. Så det var raggsockor och filt runt kroppens som gällde.

Att senare komma ut och träffa patienter var spännande och även en lisa – livet blev lite mer omväxlande. Vi var en väldigt stor kurs, och vi var en grupp som fick patientverksamheten under proppen (den propedeutiska, förberedande, kursen) förlagd till St Eriks sjukhus. När vi klarat denna övergick vi från att ha varit med.stud. till att vara med.kand. Härligt!

Medicinkursen gick jag på Serafen men fick sedan byta och gå kirurgkursen på SöS – det var den allra första kursen där, och vi blev väl omhändertagna.

Du-reformen var ännu inte genomförd. Läkarna sade ”syster” till sjuksköterskorna, och de sade i sin tur ”doktorn”. Vi kandidater fick däremot dua båda yrkeskategorierna!

Vi var två kandidater som gjorde klädrevolution. På denna tid hade vi civila kläder under vita rockar eller operationsrock. Det var en självklarhet att kvinnor hade kjol. Men vi gick in i pojkarnas omklädningsrum och hämtade oss vita långbyxor! Vi tyckte att alla tittade på oss … Senare, när kjolarna blev väldigt korta (dock inte så korta som idag) så infördes byxdressen för att sjukvårdspersonal skulle kunna luta sig fram utan att visa mer än vad som var anständigt.

Jag fick barn under studierna och vikarierade nästan inte alls under tiden. Inte förrän 1972 gjorde jag min sista tenta – det var farmakologin som hängt sig kvar – och kunde få ut min med.lic.

ATT VÄLJA SPECIALITET

Att jag började läsa medicin hade delvis en grund i att jag ville göra något för andra. Mina bästa vänner var läkarbarn och hade tillbringat viktiga ungdomsår på ett missionssjukhus i nuvarande Zimbabwe. Naturligtvis hade jag planer på att arbeta i uland (vilket inte blev av, av personliga skäl).

Under utbildningen fick jag klart för mig sambandet mellan sociala förhållanden och hälsa. Bland annat gjorde vi studiebesök i barnbyn Skå, grundat av socialläkaren Gunnar Johnson.

På grund av att jag fick ut min med.lic. så sent (1972) ”tvingades” jag att göra en halv AT, dvs. primärvård och psykiatri. Provinsialläkarväsendet hade upphört och primärvården hade just börjat byggas ut. Jag gjorde 6 månader som underläkare på Handens vårdcentral vilket gav mig helt andra erfarenheter än de jag tidigare fått på sjukhusen.

Psykiatrin gjorde jag på Maria ungdom. Det var en omvälvande upplevelse, där jag inte kunde förlita mig på mediciner, laboratorier eller annan personal. Jag måste helt och hållet använda mig själv. Där blev jag kvar ett helt år.

Jag insåg att som distriktsläkare kunde man arbeta förebyggande genom att komma in i människors liv tidigt och valde därför allmänmedicin. År 1977 fick jag min allmänläkarkompetens efter att ha tjänstgjort inom invärtesmedicin, pediatrik, gynekologi och psykiatri och gått några FV-kurser. Man hade ännu inte kommit på att en blivande allmänmedicinare borde lära sig jobbet inom allmänmedicinsk verksamhet.

FÄRDIG SPECIALIST 

Det var inte svårt att få jobb eftersom vi var få. Det blev Bollmora vårdcentral i Tyresö under tre år. Det var lärorikt – jag var till en början den enda specialisten, och mycket ansvar kom att vila på mina axlar. Jag lärde mig också en del om hur jag inte ville att en läkarmottagning skulle fungera.

Sedan fick jag den pensionerade gamle provinsialläkarens tjänst i Nacka. Ektorps vårdcentral hade just byggts – den skulle nu inredas, och arbetet planeras. I huset skulle finnas, förutom barna- och mödravårdcentral och laboratorium, flera specialistläkarmottagningar, socialkontor och sjukgymnastmottagning.

Jag fick ansvar för att utforma rutinerna på mottagningen, vilket skedde med den s.k. Lerum-modellen som inspiration. I januari 1980 hade vi två veckors introduktion, bl.a. inkluderande ett par gemensamma seminarier för alla i huset. Vilken bra grund för samarbete vi fick!

På den tiden var ”decentralisering” ett okänt begrepp. Det fanns en läkare som på några timmar i veckan ägnade sig åt bl.a. läkarfrågor i hela det dåvarande Södra sjukvårdsområdet, ungefär Gamla stan - Liljeholmen – Nynäshamn – Värmdö. En primärvårdsföreståndare var den administrativt ansvariga för hela Nacka-Värmdö.

Men denna centralisering lämnade ganska mycket utrymme åt oss att själva lägga upp vårt arbete. Jag blev en informell chef. Våra administrativa rutiner för tidsbeställning, journalhantering mm. blev föredöme för primärvården runtomkring – vi tog emot många studiebesök. Tillsammans med socialkontoret och psykiatriska mottagningen startade och drev vi ”Nackamottagningen för alkoholrådgivning”, utan ett enda skrivet papper – bara muntliga överenskommelser. När de utvecklingsstörda flyttades från jättestora sjukhem ut till samhället ordnade vi en gemensam utbildning för alla inblandade, från alla sektorer i samhället.

Och inte minst – vi var först i Stockholm med att införa vårdplaneringsgrupper och direktintag till långvården enligt Ljusdalsmodellen, där primärvård, geriatrik och hemtjänst tillsammans planerade för svårt sjuka patienter. Läkarmedverkan var självklar. Dessa grupper, liksom de rehabmöten vi hade tillsammans med arbetsförmedling, försäkringskassa, socialtjänst och psykiatri, upphörde pga. olika omorganisationer inom övriga verksamheter. Men de var effektiva!

Vi tog också ett uppskattat initiativ att samla de ordinarie läkarna i Nacka-Värmdö några kvällar per år. Detta var inledningsvis högt prioriterat, och alla kom. När läkarbåten kom i drift förlade vi ett vårmöte till någon plats i skärgården. Vi blev allt fler, och till slut fick vi inte rum ens i två båtar …

Det var på dessa läkarmöten som idén kom upp om en gemensam jourmottagning. Dittills hade primärvårdens jourverksamhet skötts av en läkarbil. Vi ville ta över ansvaret för våra egna patienter. Under många år, ända tills landstinget beslöt att denna tjänst skulle upphandlas, drev och bemannade vi jourmottagningen. Vi gjorde tillsammans upp rutiner, arbetsformer etc. och såg till att det fanns erforderlig kompetens – alltid en specialist i bakjour om framjouren var underläkare. Inga sjukskrivningar, inga recept på psykofarmaka, möjlighet till tid på ordinarie vårdcentral nästa morgon var sådana regler som gjorde verksamheten effektiv med hög kvalitet.

År 1996 tog jag farväl av mina patienter - jag var tvungen att välja bort något för att orka och hinna. Men det var 2-3 stycken där kontakten var av det slaget att vi fortsatte några år till, innan jag lyckades lämna över dem till andra samtalspartners.

FACKLIGT ARBETE 

Redan under FV-tiden blev jag raggad till det fackliga arbetet – det handlade då om att göra en kupp, att byta ut ledningen i den lokala sektionen. Jag förstod inte mycket av det hela. Men sedan rullade det på. Jag satt i styrelsen dels för Sektion söder av Stockholms Läkarförening under 30 års tid. Därtill kom SACO-rådet för Södra sjukvårdsområdet. När det delades blev jag ordförande i SACO-rådet Sydöstra.

I rollen som SACO-representant satt jag som facklig representant i sjukvårdsstyrelserna, vilket var mycket lärorikt. Jag var också med om att ta fram ett antal medbestämmandeavtal, allteftersom organisationsförändringarna avlöste varandra.

Arbetsmiljöfrågor intresserade mig mer än lönefrågorna. Detta bedrevs huvudsakligen i SACO-rådens regi. Individuella medlemskontakter skedde däremot i sektionens regi. Tidvis kunde de vara ganska intensiva, fr.a. under besparingstider.

Jag hade haft möjlighet att avancera uppåt, fr.a. i Stockholms Läkarförening, men jag avstod. Jag tyckte att det lokala arbetet var det som kändes meningsfullt.

I början av 1980-talet deltog jag i läkarstrejken för högre löner. Det har jag länge skämts för.

FORTSATT KOMPETENSUTVECKLING

När jag tyckte att jag behärskade distriktsläkarjobbet tog jag tjänstledigt och arbetade som underläkare inom psykiatrin i ett år (1988). Jag insåg då att sluten psykiatri till stor del handlar om att intensivvårda dödssjuka patienter – patienter som lever med ett mer eller mindre kroniskt livshotande tillstånd.

Åter i primärvården ändrades mina privata omständigheter, och jag fick större möjlighet att själv utforma mitt liv. Jag började då gå kurser i folkhälsovetenskap på Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg (NHV). År 2001 avlade jag Master of public health.

När sedan Stockholms läns landsting anslog medel till varje primärvårdsområde för samordnande läkare i prevention blev det naturligt att jag tillfrågades. Så under mina sista 11 år i tjänst kallade jag mig för folkhälsoläkare i Nacka.

Man blir aldrig för gammal att lära. Nu läser jag uthållig utveckling på Stockholms universitet.

HÄLSOARBETE I NACKA

“Folkhälsoenheten i Nacka” bestod av mig på maximalt halvtid, en distriktssköterska på heltid samt en årlig summa pengar att bedriva verksamhet för. Uppdraget var att utveckla förebyggande och hälsofrämjande arbete i Nacka. Vi hade visst samarbete med kommunen, men framför allt koncentrerade vi oss på primärvården. Fram till dess hade förebyggande arbete varit stuprörsinriktat – hjärt-kärlsjukdomar, rygg-nacke, diabetes, sjukskrivning. Vi hade inte resurser till en massa stuprör.

Vi började fundera på faktorer som var viktiga för många folksjukdomar. Vi kom fram till fem: kost, motion, tobak, alkohol och stress. Dessa faktorer skulle man i teorin kunna tala med varje patient om, oavsett för vilken åkomma de sökte. De fem faktorerna kompletterades med samtalsmetodik.

Vi utvecklade verktyg, bl.a. journalföring, ordnade utbildningar av olika slag, tog fram informationsmaterial mm. Jag hade lärt mig att skriva och det fanns folkhälsopengar att söka. Det blev en hel serie olika projekt av varierande storlek och kvalitet. Alla rapporter finns på www.slso.sll.se/folkhalsoarbete (officiell hemsida) och www.slso.sll.se/nackafolkhalsa (inofficiell sida).

Hade vi fått fortsätta vårt utvecklingsarbete hade vi lagt till sömn, droger och sex som viktiga hälsofaktorer. Dessa faktorer borde tas upp med väldigt många fler patienter än som görs idag.

När vårdvalet körde igång drog politikerna in dessa pengar – arbetet skulle rymmas inom enheternas normala inkomster. Det ledde förstås till att vi var tvungna att lägga ner verksamheten, och jag blev pensionär.

Men idag ler jag – Socialstyrelsens riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder ger intryck av att ha hämtat mycken inspiration från vårt tänk. Vi var lite av pionjärer – och det hade resultat!

ESSENSER

Enligt min mening är det samarbete som driver utvecklingen framåt – inte konkurrens. Jag tycker mig ha många belägg för detta under min verksamhet som distriktsläkare, facklig företrädare och folkhälsoläkare.

Genom min läkargärning har jag försökt behålla förhållningssättet att se människan bakom sjukdomen. Då är det större chans att man hamnar rätt med sina försök att bota, lindra och trösta.

  

BÖCKER 

I vardera av dessa böcker finns ett kapitel som handlar om mig i min läkarroll.   

- Christina Rosenqvist: Läkare är också människor. Carlsson Bokförlag 1992. ISBN 91-7798-582-6
- Björn Carlsson: Rapport från verkligheten. Människor i vården reflekterar. Kommentus Förlag 1999. ISBN 91-7345-081-2 

ARTIKLAR OCH INTERVJUER
Råd på distans kan ge hjälp åt hårt pressade läkare  Om Läkarförbundets nätverk Kollegiala rådgivare. Dagens Medicin 11.6.2008

ARTIKLAR AV OCH  MED MIG I LÄKARTIDNINGEN
Miljön tema för Riksstämman 2010? 
Världens läkare samlas i klimatfrågan  39/2009
Sverige världsledande inom läkemedel och miljö  2010-09-19
Medicinska skäl mot spridning av slam på åkermark  2010-03-02
Kurs i svensk kultur ska underlätta för utländska läkare  2008-12-16
Läkarförbundet går med i klimatråd 15/2008
Befolkningsökningen höjer koldioxidutsläppen globalt 2008-09-30
Ändrat klimat kan ge Sverige nya sjukdomar  2007-12-04
Såväl klimathoten som fattigdomen måste bekämpas av den rika världen  2007-03-21
Kärnkraften som ensamt alternativ kan inte ersätta oljan  2006-05-17
Grönare sjukvård målet för konferens i Stockholm  20/2006
Bilismens avigsidor är minskad fysisk aktivitet och negativ påverkan på hälsan  2004-01-29

Mångfald i vårdens drift leder till försäkringsfinansierad vård   39/2000
Repliker 45/2000
Läkare - framtidens ledare? 51-52/2000

Bör allmänmedicinare kunna bli subspecialister? 22/1998 
Kvarsittning i allmänläkarklassen 26-27/1998 Replik från Göran Sjönell

BLOGGAR I DAGENS MEDICIN

Om livet och döden
Vem ska tillåtas dö?  Susanne Flyborg december 2008
Hur länge måste jag leva?  Juni 2009
Hur ska jag få dö?  Juni 2009
Att vilja leva vidare  Juli 2009
Ett brev om läkare och läkemedel  Juni 2010

Om folkhälsa, prevention och hälsoarbete 
Kosttillskott - till vilken nytta och vilket pris?  Januari 2009

Om dimensionering och arbetsmiljö
Läkarna och psykiatrin  Augusti 2009
Yngre läkares situation  September 2009
Äldre läkares situation  September 2009
Utbildar vi för få specialister i allmänmedicin?  December 2009
Nya Karolinska och den ekonomiska krisen  Maj 2010
Det råder platsbrist på sjukhusen!  September 2010
Vad är god vård?  Februari 2011
Mer vård för pengarna  Februari 2011
Bristen på sjukhussängar  Februari 2011