Alla inser att det här inte går. Pengarna räcker inte.
Vi måste helt enkelt diskutera döden. När var hur ska vem dö? Vilka krav ska vi sätta på en värdig död? Är det några grupper där ytterligare en levnadsmånad är mer värd än för andra? en 40-årig småbarnsfar med metastaserande cancer? en 90-årig lite glömsk änkling med pensionerade barn? en pigg 80-åring med många barnbarn? en dement 70-åring i särskilt boende?
Idag ställs kollegor mot kollegor. Patientgrupp ställs mot patientgrupp. Allt med ivrigt stöd av media.
Vissa av mina kollegor trissar upp allmänhetens förväntningar på evigt liv - de flesta dödsorsaker är helt enkelt oacceptabla, och en levnadsmånad i rätt sjukdom kan vara värd enorma summor. Se t.ex. i DN 19.10.2012. Politikerna trissar samtidigt upp allmänhetens förväntningar på tillgänglighet till snuv-vård på studs.
Mina kollegor allmänläkarna, som sköter om både de som snart ska dö, de som ska leva länge med kroniska sjukdomar och de friska med snuva, dignar under sin alltför stora arbetsbörda och efterfrågar större resurser. Samma budskap kommer från kollegorna i specialistvården.
Allt detta när vi står inför en ekonomisk kris som vi kanske aldrig sett maken till - den kan bli mycket värre än 30-talskrisen.
Ända sedan jag började läsa medicin 1963 har jag hört att man måste prioritera, pengarna räcker inte till allt. Det gäller även idag, trots att en del inte vill se det.
Behovsprincipen står inskriven i hälso- och sjukvårdslagen. Politikerna har dock valt att ersätta enligt vårdgarantin, trots protester från bland annat läkarhåll. Ju längre tiden går, desto tydligare blir undanträngningseffekterna - det är inte längre vård till de svårast sjuka som prioriteras, och det är inte längre medicinska prioriteringar eller hälso- och sjukvårdslagen som gäller.
Förr fanns det tre personer som ledde sjukhuset: överläkaren, styresmannen och husmor. De klarade av både medicinska prioriteringar och ekonomiska tillsammans. Men de hade ingen skyldighet att ta emot alla patienter från ett visst område, alla med vissa sjukdomar, alla oavsett ålder - eller som idag, alla som har lust att vara patient. Fortfarande på 60-talet, innan Stockholms storlandsting kom till, sade Stockholms stads sjukhus nej till medicinpatienter över en viss ålder. De fick stanna hemma och dö eller tillfriskna på egen hand, eventuellt med hjälp av hembesökande läkare. När vårdplatserna var fyllda sade man också nej till ytterligare ambulanspatienter.
Idag kräver alla specialiteter obegränsade resurser eftersom deras patienter är de mest behövande. Alla små foster som visar livstecken ska fortsätta leva, även om de blir beroende av samhällets resurser resten av livet. Ingen, oavsett ålder och hjärnfunktion, får dö av influensa, hjärtinfarkt, lunginflammation, stroke, cancer, komplikationer till benbrott eller näringsbrist (det finns nog fler förbjudna dödsorsaker). Därför måste allas liv, även de mest obotligas, förlängas, oavsett till vilka kostnader.
Inom allmänmedicinen (primärvården) och åldringsomvårdnaden är det lätt att dras med av detta: vaccinera alla på särskilda boenden, ge statiner till 90-åringar, nästan tvångsmata dem som är färdiga med livet, utreda åldringar in absurdum, skicka in nästan-döende till akutmottagningen. Enligt Socialstyrelsen varar livets slutskede i två veckor, fast det ofta är två år eller längre.
Två behandlingar av obotligt sjuka i cancer debatteras nu: En för prostatacancer, där kostnaden för att en person ska leva ytterligare 4,6 månader 140 000 kr (30 500 per månad). En annan för malignt melanom. De summor som nämnts är 7 miljoner kronor för att en person ska kunna få leva i upp till sex månader längre (700 000 var för 10 patienter varav 1 har nytta). Vad det kostar att höja överlevnaden för barn med cancer från 80 till 90 procent har jag inte sett några siffror på.
I diskussionerna framhålls sällan det som borde vara den viktigaste parametern - livskvaliteten under de sista månaderna av ens liv.
Och vi borde prata om detta mycket oftare, offentligt och privat.
Komplettering 25.10.2012
Många patienter tror att de ska bli botade när de får cellgiftsbehandling, trots att de har metastaser. Skulle de acceptera alla biverkningarna om de förstod att det bara handlar om att förlänga livet ett kort tag?
MINA BLOGGAR
Vad är en levnadsmånad värd? 24.6.2012
Dödsorsak influensa förbjudet? 31.3.2012
Har vi rätt att tyna bort och dö? 2.9.2011
OM PRIORITERINGAR
Prioriteringsutredningen 1995 föregicks av en bred utredning och involverande av många instanser. Den införlivades delvis i hälso- och sjukvårdslagen. Den har fyra olika grader:
I. Vård av livshotande akuta sjukdomar och sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död. Vård av svåra kroniska sjukdomar. Palliativ (lindrande) vård i livets slutskede. Vård av människor med nedsatt autonomi.
II. Prevention med dokumenterad nytta. Habilitering/rehabilitering m.m. enligt hälso- och sjukvårdslagens definition.
III. Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar.
IV. Gränsfall, t.ex. ofrivillig barnlöshet, hormonbehandling mot kortväxthet som inte beror på rubbning, psykoterapi när det inte finns psykisk störning.
V. Vård av andra skäl än sjukdom eller skada.
Den kritiserades av Linköpings universitet. I Vårdens alltför svåra val föreslår man en rad förtydliganden. Dock anser man att behovsprincipen ska vara grunden - inte efterfrågeprincipen.
Läkarförbundet föreslår en ny vårdgaranti i den specialiserade vården.
LÄS MER
Patienter överskattade chans att bli frisk Dagens Medicin 24.10.2012
Fattiga cancerpatienter nekas viktiga mediciner DN 19.10.2012
Vårdgarantin måste bli mer flexibel och jämlik Läkartidningen 7.8.2012
Läkarförbundet föreslår en ny vårdgaranti i specialistvården Pressmeddelande, Sveriges Läkarförbund 2.7.2012
Medicin med det samma? Förslag till en rättvisare vårdgaranti Sveriges Läkarförbund 2012
Vårdens svåra val SOU 1995:5
Vården alltför svåra val Prioriteringscentrum, Linköpings universitet mars 2007
Prioritering Linköpings universitet, hämtat 19.10.2012
Prioriteringscentrum Linköpings universitet
Vård efter behov eller maximerad hälsa? Läkartidningen 18.10.2007
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar