Pompeji och slutförvaring av kärnkraftsavfallet

Pompeji rasar. Från år 79 e.Kr. till 1594 vilade staden orörd under vulkanaskan. Utgrävningarna startade 1748. I 263 år har staden utsatts inte bara för arkeologer och naturens krafter, utan också för vård och omsorg av skiftande kvalitet. Syftet har varit att hindra staden från att rasa ihop. Detta beskrivs av Peter Loewe i DN Kultur 8.2.2011.

Sedan åtminstone 2008 har staden förfallit snabbt. Människors påverkan och byggnation har medfört att regn leds till platser där det inte borde vara, vilket i sin tur lett till att minst ett hus rasat. "För hade de hantverkare som kunde vårda och ingripa omedelbart när ett problem uppstod" säger en invånare. "Nu måste jobben läggas ut på entreprenad och ska godkännas. Det tar månader eller år och husen hinner rasa innan dess."

Krönika över 00-decenniet

Veckobladet är en vänstervriden tidning som ges ut i Lund. Gunnar Stensson har skrivit en mycket läsvärd krönika över andra milleniets första decennium.

Denna krönika bekräftar mina egna tankar, som också bekräftas av Björn Forsbergs utmärkta men lätt deprimerande bok "Tillväxtens sista dagar - miljökamp om världsbilder". Den ska jag skriva mer om senare. Krönikan utgör snarast en motvikt till Hans Roslings positiva budskap på den annars utmärkta sidan http://www.gapminder.org.

SJ:s enda uppgift är att ge avkastning till staten

Uppdatering 7.4.2011: Enligt Ny Teknik får Ulf Adehlson (m) efter 9 år lämna uppdraget som styrelseordförande. Regeringen byter ut honom. Kan det något med hans nedanstående uttalande att göra?

I DN kultursöndag 30.1.2011 citerar Stefan Jonsson en text i SJ:s gratistidning kupé, skriven av SJ:s ordförande Ulf Adehlson (m) och vd Jan Forsberg:

"År 2000 kom den stora bolagiseringen. SJ klövs då i sina beståndsdelar, godstrafiken övertogs av Green Cargo, stationer och parkering mm överfördes till Jernhusen, som också fick sgtörsta delen av SJ:s kapital, all mark och alla fastigheter. Jernhusens fastighetsinnehav uppgår idag netto till nära 6 miljarder. Om inte SJ delats upp hade dessa pengar kunnat användas till upprustning av järnvägsnätet. Det går inte  nu.

Att bli utslängd ur ett land

De flesta inom vården kan vittna om hur legala och illegala flyktingar far illa av ovisshet, av myndigheternas behandling, av otryggheten. Många av oss är emot nuvarande flyktingpolitik.

Sverige sänder tillbaka människor som lever under dödshot, som är dödssjuka. Barn sänds tillbaka utan föräldrar, föräldrar utan barn. Vi sänder dem till fängelse, tortyr, förföljelser, även avrättning eller ”olycksfall”. Vi sänder dem till en värld utan socialt välfärdssystem, där släkten är upplöst eller utspridd över världen. En värld utan fungerande skolor och sjukvård. En värld där de inte har någonstans att ta vägen då de sålt allt de har och satt sig i skuld både till släktingar och andra.

Finns alternativ till vindkraften?

Hellre har jag 1 100 vindkraftverk utanför fönstret än ett enda kärnkraftverk eller en enda urangruva.

I DN debatt 29.12.2010 skriver konstnären Lars Jonsson och filmaren Jan Troell att "det är en rättslig skandal" att inte större hänsyn tas till dem som "strider för sin rätt att behålla värdet av sitt närlandskap".

De skriver också att den pågående utbyggnaden av vindkraften är ett intrång i landskapsbilden som till omfång och påverkan är jämförbar med 1900-talets utbyggnad av Norrlandsälvarna. Det är antagligen en rimlig jämförelse.

Men vi har ett enormt problem framför oss. Energin, framför allt den fossila men även kärnkraften, kommer att bli dyrare och dyrare. Vi kommer att få mer och mer bekymmer av klimatförändringarna. Vad har vi för alternativ?

26 års arbete för Bhopal

Natten mellan den 2 och 3 december var det 26 år sedan de giftiga gaserna spred sig över den sovande befolkningen i Bhopal, Indien. Människor vaknade av att det sved som eld i ögon och luftvägar, de fick inte luft, de kräktes och hostade. Alla visste att det handlade om ett utsläpp från Union Carbides fabrik - det hade hänt flera gånger tidigare, och varningar för en stor olycka hade utgått från bl.a. fackföreningarna. Alla ville bort från fabriken. Många av dem som bodde närmast föll döda ner. Andra lyckades ta sig fram till sjukhuset innan de dog - eller överlevde med skador.

Hur länge har vi råd med dagens sjukvård?

Det kan tyckas som om vi i Sverige klarat oss bra från den globala ekonomiska krisen. Men krisen pågår fortfarande, och vi har inte lärt oss.

Jag glömmer aldrig den unge mannen som sökte som patient i början av 90-talet. Det var en helt vanligt medelklassfamilj. Båda hade ganska välbetalda jobb. Han hade aldrig behövt söka jobb, hade alltid blivit erbjuden anställningar. De hade bott i bostadsrätt i city, men eftersom de väntade barn hade de just köpt en bra, men inte överdådig, villa i Nacka.