Natten mellan den 2 och 3 december var det 26 år sedan de giftiga gaserna spred sig över den sovande befolkningen i Bhopal, Indien. Människor vaknade av att det sved som eld i ögon och luftvägar, de fick inte luft, de kräktes och hostade. Alla visste att det handlade om ett utsläpp från Union Carbides fabrik - det hade hänt flera gånger tidigare, och varningar för en stor olycka hade utgått från bl.a. fackföreningarna. Alla ville bort från fabriken. Många av dem som bodde närmast föll döda ner. Andra lyckades ta sig fram till sjukhuset innan de dog - eller överlevde med skador.
Det var 500 000 som utsattes för gaserna. En rimlig siffra för hur många som dog första veckan är 8 000. Därefter kanske lika många, eller mångdubbelt fler, i komplikationer och efterverkningar. Kanske 100 000 har permanenta skador, av mindre eller större grad.
Till en början förnekade både Union Carbide och indiska regeringen att exponeringen kunde ge långtidseffekter. Jag deltog i International Medical Commission on Bhopal (IMCB) 1994, 10 år efter utsläppet. Våra rapporter fick till resultat att långtidseffekterna blev allmänt accepterade.
Omhändertagandet av de exponerade, t.ex. skadestånd, sjukvård och rehabilitering, har varit haltande och otillräckligt. Inte förrän 1993 började delar av skadeståndet delas ut till de överlevande. Sjukvård inriktad på kroniska tillstånd ges endast på Sambhavna Clinic, där västerländsk medicin kombineras med ayurvedisk.
I min bok "The Bhopal Saga - Causes and Consequences of the World's Largest Industrial Disaster" visar jag på att orsakerna till utsläppet var fabrikens design och ekonomiskt tryck. För omfattningen av katastrofen (många döda, många överlevande sjukare och fattigare) ligger ansvaret på Union Carbid Corporation, indiska regeringen och delstatsregeringen i Madhya Pradesh.
Anledningen till att denna katastrof inte fått försjunka i glömska utan i stället blivit en levande ikon är en eldsjäl, Satinath Sarangi (av alla kallad Sathyu). Det är hans förtjänst att jag över huvud taget kom till Bhopal. Han har nu blivit utsedd till Årets Man av The Week. Det är han väl värd!
Två kvinnor är också extra ordinära. Rashida Bi och Champa Devi Shukla, den ena hindu, den andra muslim, ledde under många år kampen i en framgångsrik fackförening för en statlig skyddad verkstad för gasskadade. De deltog sedan i internationella Greenpeaceaktioner och fick 2004 en amerikanskt miljöpris. För dessa pengar har de bildat Chingari Trust för habilitering av barn till gasskadade och de som bor i områden med förorenat grundvatten.
Förutsättningar för arbetet i Bhopal är aktivister på andra håll i världen. Pengar samlas in framför allt i USA och i Storbrittannien. Hemsidorna administreras från England. I USA finns en aktiv studentrörelse som inte tillåter katastrofen falla i glömska. Sambhavna gästas av studenter och aktivister från olika världsdelar. Aktivisterna i Bhopal är delar av ett världsomspännande miljönät.
Indiska regeringen har anslagit pengar till iordningsställande av fabriksområdet och utlyste för några år sedan en tävling. Nu finns ett förslag med minnesplats, kommunhus med skola och arbetsplatser, möteslokaler mm. Det ska processas under några veckor i januari-februari i Bhopal2011. Bland annat deltar Göteborgs universitet.
Bhopal har blivit en del av mitt liv. När andra reser till sommarstugan eller Thailand reser jag till Bhopal. Där har jag min andra familj, de som adopterat mig som mormor, med åtta barnbarn. Jag bor på i ett gästrum på Sambhavna som jag följt sedan start. Jag har mina favoritaffärer, min favoritsömmerska, rör mig obehindrat (nåja) i trafiken, bland vattenpussarna och groparna, bland stirrande människor och hejande barn. Jag sitter på golvet och äter med händerna (fast jag tar med eget frukostbröd!). Näst Stockholm är det den plats där jag känner mig mest hemma - men samtidigt är det en väldigt främmande plats eftersom allt är så olika.
Läs mer:
Bhopal i svenska Wikipedia
Bhopal disaster i engelska Wikipedia
Sambhavna i Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar