Pompeji rasar. Från år 79 e.Kr. till 1594 vilade staden orörd under vulkanaskan. Utgrävningarna startade 1748. I 263 år har staden utsatts inte bara för arkeologer och naturens krafter, utan också för vård och omsorg av skiftande kvalitet. Syftet har varit att hindra staden från att rasa ihop. Detta beskrivs av Peter Loewe i DN Kultur 8.2.2011.
Sedan åtminstone 2008 har staden förfallit snabbt. Människors påverkan och byggnation har medfört att regn leds till platser där det inte borde vara, vilket i sin tur lett till att minst ett hus rasat. "För hade de hantverkare som kunde vårda och ingripa omedelbart när ett problem uppstod" säger en invånare. "Nu måste jobben läggas ut på entreprenad och ska godkännas. Det tar månader eller år och husen hinner rasa innan dess."
De som satts att vårda Pompeji har de senaste åren inte varit arkeologer utan en polischef, en chef från civilförsvaret och en kulturminister med bakgrund i hamburgerindustrin. 700 miljoner kronor spenderades under 18 månader - till mycket tveksam nytta. "Pompeji rasar alltså inte av brist på pengar, utan av brist på kunnande och kompeten" skriver Peter Loewe.
Inte ens i 300 år har vi kunnat se till att ha en fungerande struktur som skyddar Pompeji mot förfall.
Vårt kärnkraftsavfall ska vårdas och bevakas i minst 10 000 år (halveringstiden för uran 235 är 713 miljoner år). För 10 000 år sedan var det stenålder i Sverige. För 1 000 år sedan övergav vi asatron och övergick till kristendomen. Sverige som stat är ungefär 800 år gammal. Det är 200 år sedan vi senast var i krig och sedan vårt sista stora revolutionsförsök, dvs. bondeuppror. Det är 140 år sedan vi började bygga järnvägar. Det är 60 år sedan Sverige lyfte sig ur fattigdomen, tack vare ett omstörtande och destruktivt världskrig.
Världen förändras fortfarande. Den ekonomiska krisen fortgår, balansskiftet mellan väst och syd pågår för fullt. Att vi nått peak oil kommer att medföra kraftigt stigande energipriser vilket kan medföra avplanande eller sänkt tillväxt. Privatiseringar och nedskärningar går i Sverige hand i hand.
Det finns ingenting som säger att världen och Sverige kommer att utvecklas de kommande hundra åren på liknande sätt som de senaste 100 åren, med ständigt ökande materiell standard och möjligheter till utbyggda offentliga institutioner.
I denna kommande värld, där vi inte ens kan garantera oss mot konflikter, ska vi under tusentals år garantera att kärnkraftavfallet får ligga orört nere i djupet, och att det bevakas så att inte obehöriga hämtar upp det för att använda till kärnvapen.
Om vi inte ens kan skydda Pompeji i 300 år - hur ska vi då kunna skydda kärnkraftsavfallet?
Vad andra skriver:
Göran Bryntse om klimatsmart kärnkraft
Lars Ohly om avregleringen
"Forsmarks berggrund inget säkert slutförvar" Ny teknik 19.4.2011
Sedan åtminstone 2008 har staden förfallit snabbt. Människors påverkan och byggnation har medfört att regn leds till platser där det inte borde vara, vilket i sin tur lett till att minst ett hus rasat. "För hade de hantverkare som kunde vårda och ingripa omedelbart när ett problem uppstod" säger en invånare. "Nu måste jobben läggas ut på entreprenad och ska godkännas. Det tar månader eller år och husen hinner rasa innan dess."
De som satts att vårda Pompeji har de senaste åren inte varit arkeologer utan en polischef, en chef från civilförsvaret och en kulturminister med bakgrund i hamburgerindustrin. 700 miljoner kronor spenderades under 18 månader - till mycket tveksam nytta. "Pompeji rasar alltså inte av brist på pengar, utan av brist på kunnande och kompeten" skriver Peter Loewe.
Inte ens i 300 år har vi kunnat se till att ha en fungerande struktur som skyddar Pompeji mot förfall.
Vårt kärnkraftsavfall ska vårdas och bevakas i minst 10 000 år (halveringstiden för uran 235 är 713 miljoner år). För 10 000 år sedan var det stenålder i Sverige. För 1 000 år sedan övergav vi asatron och övergick till kristendomen. Sverige som stat är ungefär 800 år gammal. Det är 200 år sedan vi senast var i krig och sedan vårt sista stora revolutionsförsök, dvs. bondeuppror. Det är 140 år sedan vi började bygga järnvägar. Det är 60 år sedan Sverige lyfte sig ur fattigdomen, tack vare ett omstörtande och destruktivt världskrig.
Världen förändras fortfarande. Den ekonomiska krisen fortgår, balansskiftet mellan väst och syd pågår för fullt. Att vi nått peak oil kommer att medföra kraftigt stigande energipriser vilket kan medföra avplanande eller sänkt tillväxt. Privatiseringar och nedskärningar går i Sverige hand i hand.
Det finns ingenting som säger att världen och Sverige kommer att utvecklas de kommande hundra åren på liknande sätt som de senaste 100 åren, med ständigt ökande materiell standard och möjligheter till utbyggda offentliga institutioner.
I denna kommande värld, där vi inte ens kan garantera oss mot konflikter, ska vi under tusentals år garantera att kärnkraftavfallet får ligga orört nere i djupet, och att det bevakas så att inte obehöriga hämtar upp det för att använda till kärnvapen.
Om vi inte ens kan skydda Pompeji i 300 år - hur ska vi då kunna skydda kärnkraftsavfallet?
Vad andra skriver:
Göran Bryntse om klimatsmart kärnkraft
Lars Ohly om avregleringen
"Forsmarks berggrund inget säkert slutförvar" Ny teknik 19.4.2011
Du har säkert redan sett den, men om du inte har det kan jag rekommendera dokumentären Into Eternity som handlar om problematiken med att varna framtidens människor för vårt nedgrävda kärnavfall. Den finns på SVT Play (till den 6:e mars) http://svtplay.se/v/2312079/k_special/into_eternity
SvaraRaderaSåg delar av det. Fascinerande och skrämmande.
SvaraRadera