Att bli utslängd ur ett land

De flesta inom vården kan vittna om hur legala och illegala flyktingar far illa av ovisshet, av myndigheternas behandling, av otryggheten. Många av oss är emot nuvarande flyktingpolitik.

Sverige sänder tillbaka människor som lever under dödshot, som är dödssjuka. Barn sänds tillbaka utan föräldrar, föräldrar utan barn. Vi sänder dem till fängelse, tortyr, förföljelser, även avrättning eller ”olycksfall”. Vi sänder dem till en värld utan socialt välfärdssystem, där släkten är upplöst eller utspridd över världen. En värld utan fungerande skolor och sjukvård. En värld där de inte har någonstans att ta vägen då de sålt allt de har och satt sig i skuld både till släktingar och andra.

Samtidigt lämnar de ett liv i någorlunda trygghet. De lämnar grannar, skolkamrater, arbetskamrater, vänner, släktingar. De lämnar en tillhörighet, traditioner, värderingar, språk, kultur som de kanske lärt sig uppskatta.

Nu vet jag hur det känns att bli utslängd ur ett land.

Häromveckan blev jag, helt oförberedd, hemskickat med vändande plan från New Delhi. Trots mina protester fick jag aldrig tala med den som fattat beslutet, skrivit på papperet.

Min första reaktion var att vägra. Men då förklarade man att om jag inte följde med godvilligt så skulle polisen komma, och då var det fängelse som gällde. Efter det skulle jag aldrig kunna komma innanför Indiens gränser igen. Så det var bara att följa med.

Känslorna var maktlöshet, uppgivenhet, förödmjukelse. Jag är van att bli arg, att få drivkraft av ilska. Ett antal gånger i Indien har problem rett upp sig för att jag antingen blivit arg eller gråtit. Men här var det meningslöst. Ingenting gick att påverka. Det var bara att gå med till planet, ta anvisad plats. Låta andra bestämma något som jag inte alls ville.

Det var väl denna uppgivenhet som fick mig att gråta i flera timmar.

Men också sorgen, att inte få träffa mina kära i Bhopal, inte veta när jag kan återse dem. Sorgen över att mista mänskliga möten, att mista upplevelsen av ett liv som jag lärt mig uppskatta med alla dess svårigheter.

Det var en förskräcklig stund, kanske en av de värsta jag varit med om i mitt liv. Samtidigt har jag svårt att tycka synd om mig själv. Jag kom hem till mitt kollektivhus där vännerna sparat middagsmat åt mig, där de kramade om mig och gav mig blommor. Jag gick in i min fina lilla lägenhet där det fanns mat i frysen och varma kläder i garderoben.

De människor som vi sätter på flygplanen mot deras vilja blir inte mottagna på detta sätt.

Hur länge gråter dessa människor? Hur påverkas deras stresshormonsystem av denna maktlöshet, denna uppgivenhet? Hur mycket förkortas deras liv på grund av stressrelaterad ohälsa?

Detta sker samtidigt som vi säger att vi behöver fler unga människor i Sverige, som ska ta hand om oss gamlingar. Hur går detta ihop?

Jag vill inte förneka att invandring kan ge problem. Att vi kan få hit fel personer – men det sker i högre grad via Schengenavtalet och EU. Jag anser att ett rikt land som Sverige har råd att ta hand om våra nya svenskar på ett sätt som är betydligt värdigare än dagens sätt. Vi kan gott sänka vår levnadsstandard lite och dela med oss till våra nya grannar.