Reinfeldt vill att vi ska byta karriär flera gånger under vårt yrkesliv, och att det ska hålla på åtminstone till 75.
Jag har bytt karriär flera gånger. Från leg.läk. UNS (ospecificerad) till specialist i allmänmedicin och distriktsläkare. Sedan till folkhälsoläkare. Nu, när jag ska fylla 70, påbörjar jag en ny karriär: redaktör.
Visserligen har jag i ca 10 år varit redaktör för Läkare för Miljöns nyhetsbrev och sedan också dess hemsida, men det har varit i stort sett oavlönat. Nu ska jag få ett "riktigt" redaktörsjobb, avlönat 1 dag per vecka. Jag ska bli chefsredaktör för tidningen Allmänmedicin.
Jag är glad och tacksam över att ha fått detta erbjudande och tycker det ska bli jätteroligt att komma in i hetluften igen. Men av redaktionens fyra medlemmar är det en (1) som inte är pensionär. Är det rimligt? Ska det vara så? Ska inte den här typen av förtroendeuppdrag utövas av dem som är mitt uppe i arbetslivet, som vet vad som är aktuellt, som vet vilka frågor som behöver luftas?
Svaret är ja, enligt min uppfattning. Men förklaringen ligger antagligen i dagens tuffa arbetsförhållanden, kanske i kombination med sent barnafödande. Konkurrens i stället för samarbete, prestationsersättningar, missad satsning på primärvården och ökad administration (inklusive intygsskrivande) är, enligt min uppfattning, det som har gjort jobbet tuffare.
Jag fick mina barn före 30 år fyllda. När jag var 50 var de redan vuxna. Min fritid var bara min, jag kände mig fortfarande stark och orkade satsa på utbildning. Idag är man uppåt 40 när man avslutar sitt barnafödande. Man är närmare 60 när de äntligen är vuxna. Min erfarenhet av 60-åringar är att de ofta är trötta - de orkar kanske sitt arbete, men absolut ingenting mer. Kvällar och helger använder de till att pusta ut och vila upp sig.
Reinfeldt vill att vi ska byta karriär när vi har halva livet kvar - så där vid 40-50 års ålder, när många har halvstora barn hemma och fullt upp med det s.k. livspusslet. Att då börja en obetald utbildning är bara inte att tänka på. Man kanske inte ens skulle vilja ta studielån (om det nu var möjligt) med tanke på osäkra framtidsutsikter.
För pensionärer är det lättare att byta karriär. Vi har vår grundekonomi, vi kan pröva på, misslyckas, gå ner i arbetstid, välja det som just då passar oss. Väldigt många pensionärer har arbetsförmåga kvar, men inte till att jobba 120 % i ett "vanligt" jobb. Att arbeta i ett lugnt tempo, i ett jobb som inte kräver fysisk styrka och hög simultankapacitet, där man själv kan få bestämma hur många veckotimmar man vill lägga ner på det och där man kan få långledigt över sommaren - ja, det är det nog många som vill göra. Några av oss har förmånen att bli erbjudna sådana jobb.
I dagens värld ökar arbetstakten hela tiden. Det betyder att ju äldre man blir, desto snabbare ska man jobba, desto mer ska man "producera". Vilka 60-70-åringar klarar av detta? Om man införde långsammare arbetstakt, möjlighet till deltid och liknande förändringar så är jag övertygad om att pensionsåldern skulle stiga.
Att sedan unga människor ska in i arbetsliv eller studier direkt efter gymnasiet är en annan sak. Det behövs också. Men de som har arbetat ihop till en resa eller ett "friår" måste naturligtvis få använda sina pengar på detta sätt. Problemet är väl snarare att de unga som vill komma in i arbetslivet tidigare inte har möjlighet. De unga måste också få möjligheten att hjälpa till att försörja pensionärer!
För Reinfeldt, som så många andra, har ju rätt: Ska vi pensionärer kunna fortsätta ha dagens standard så måste det blir fler som jobbar ihop till den. Men det finns ju ett alternativ - och det är att vi, som har mer än garantipensionen, minskar vår materiella standard!
LÄS MER
Onödiga läkarbesök gör att verkligt sjuka åsidosätts DN 10.2.2012
Fler måste kunna byta karriär mitt i livet DN 7.2.2012
Börja i hemtjänsten, Reinfeldt DN 7.2.2012
MINA BLOGGAR
Allmänläkarnas arbetssituation: bristande bemanning och frustration vid intygsskrivning 14.11.2011
Mina bloggar om primärvård
http://intressant.se/intressant
Jag har bytt karriär flera gånger. Från leg.läk. UNS (ospecificerad) till specialist i allmänmedicin och distriktsläkare. Sedan till folkhälsoläkare. Nu, när jag ska fylla 70, påbörjar jag en ny karriär: redaktör.
Visserligen har jag i ca 10 år varit redaktör för Läkare för Miljöns nyhetsbrev och sedan också dess hemsida, men det har varit i stort sett oavlönat. Nu ska jag få ett "riktigt" redaktörsjobb, avlönat 1 dag per vecka. Jag ska bli chefsredaktör för tidningen Allmänmedicin.
Jag är glad och tacksam över att ha fått detta erbjudande och tycker det ska bli jätteroligt att komma in i hetluften igen. Men av redaktionens fyra medlemmar är det en (1) som inte är pensionär. Är det rimligt? Ska det vara så? Ska inte den här typen av förtroendeuppdrag utövas av dem som är mitt uppe i arbetslivet, som vet vad som är aktuellt, som vet vilka frågor som behöver luftas?
Svaret är ja, enligt min uppfattning. Men förklaringen ligger antagligen i dagens tuffa arbetsförhållanden, kanske i kombination med sent barnafödande. Konkurrens i stället för samarbete, prestationsersättningar, missad satsning på primärvården och ökad administration (inklusive intygsskrivande) är, enligt min uppfattning, det som har gjort jobbet tuffare.
Jag fick mina barn före 30 år fyllda. När jag var 50 var de redan vuxna. Min fritid var bara min, jag kände mig fortfarande stark och orkade satsa på utbildning. Idag är man uppåt 40 när man avslutar sitt barnafödande. Man är närmare 60 när de äntligen är vuxna. Min erfarenhet av 60-åringar är att de ofta är trötta - de orkar kanske sitt arbete, men absolut ingenting mer. Kvällar och helger använder de till att pusta ut och vila upp sig.
Reinfeldt vill att vi ska byta karriär när vi har halva livet kvar - så där vid 40-50 års ålder, när många har halvstora barn hemma och fullt upp med det s.k. livspusslet. Att då börja en obetald utbildning är bara inte att tänka på. Man kanske inte ens skulle vilja ta studielån (om det nu var möjligt) med tanke på osäkra framtidsutsikter.
För pensionärer är det lättare att byta karriär. Vi har vår grundekonomi, vi kan pröva på, misslyckas, gå ner i arbetstid, välja det som just då passar oss. Väldigt många pensionärer har arbetsförmåga kvar, men inte till att jobba 120 % i ett "vanligt" jobb. Att arbeta i ett lugnt tempo, i ett jobb som inte kräver fysisk styrka och hög simultankapacitet, där man själv kan få bestämma hur många veckotimmar man vill lägga ner på det och där man kan få långledigt över sommaren - ja, det är det nog många som vill göra. Några av oss har förmånen att bli erbjudna sådana jobb.
I dagens värld ökar arbetstakten hela tiden. Det betyder att ju äldre man blir, desto snabbare ska man jobba, desto mer ska man "producera". Vilka 60-70-åringar klarar av detta? Om man införde långsammare arbetstakt, möjlighet till deltid och liknande förändringar så är jag övertygad om att pensionsåldern skulle stiga.
Att sedan unga människor ska in i arbetsliv eller studier direkt efter gymnasiet är en annan sak. Det behövs också. Men de som har arbetat ihop till en resa eller ett "friår" måste naturligtvis få använda sina pengar på detta sätt. Problemet är väl snarare att de unga som vill komma in i arbetslivet tidigare inte har möjlighet. De unga måste också få möjligheten att hjälpa till att försörja pensionärer!
För Reinfeldt, som så många andra, har ju rätt: Ska vi pensionärer kunna fortsätta ha dagens standard så måste det blir fler som jobbar ihop till den. Men det finns ju ett alternativ - och det är att vi, som har mer än garantipensionen, minskar vår materiella standard!
LÄS MER
Onödiga läkarbesök gör att verkligt sjuka åsidosätts DN 10.2.2012
Fler måste kunna byta karriär mitt i livet DN 7.2.2012
Börja i hemtjänsten, Reinfeldt DN 7.2.2012
MINA BLOGGAR
Allmänläkarnas arbetssituation: bristande bemanning och frustration vid intygsskrivning 14.11.2011
Mina bloggar om primärvård
http://intressant.se/intressant
Grattis Ingrid!
SvaraRaderaMå du få ha hälsan att byta karriär flera gånger.