söndag 7 juni 2020

Min besvikelse på nationaldagen 6 juni 2020

Konstverket "Du gamla du fria" är en hyllning till Sverige av Mattias Norström.
Konstverket "Du gamla du fria" är en hyllning till Sverige från konstnären Mattias Norström.

Idag är det Sveriges nationaldag. Den ska firas med flaggviftande och glädje över att bo i ett så fint land. Men mina känslor är mycket delade. Jag vill inte bo någon annanstans. Sverige är fortfarande ett av de bästa länderna att bo i. Men det är på väg åt fel håll, och jag är mycket besviken.

  • I offentlig sektor auktionerar vi ut personal och patienter/elever (”kunder”) till lägstbjudande företag. 
  • Vi accepterar ett parti med diskriminering, främlingsfientlighet och fake news som bas för sin politik.
  • Vi skäms inte för att gå emot konventionerna om mänskliga rättigheter i vår strävan efter att bli ett av Europas minst flyktingvänliga länder.

Världen och vi

Jag var tre år vid fredsslutet och har inga minnen av kriget. Men kriget fanns närvarande även därefter. Ransoneringskorten, klämmorna på fönstren där mörkläggningsskivor satts upp, cykellampan som kunde skärmas, äggen i tunnan med vattenglas som glömdes i matkällaren under flera år. Kalla kriget fanns där när catalinan sköts ner över Östersjön och jag var säker på att kriget skulle komma tillbaka. Jag önskade att ett giftigt bi skulle sticka Stalin.

I tonåren började jag aktivt titta ut över världen. Jag såg apartheid i Sydafrika. Jag såg raskravaller i USA. Jag såg kapprustningen och risken för atomkrig. Jag hörde Georg Borgströms domedagsprofetior om överbefolkningen och miljöförstöringen. Jag hörde om vad USA gjorde i Guatemala och andra länder i Sydamerika.

Som vuxen upplevde jag hur koloniernas frigörelseprocesser kom igång, under röda flaggor och vänsterrörelsernas hejarop. Hungerkatastrofer utspelades i Biafra (del av Nigeria), Etiopien och andra delar av Nordafrika. Jag var tveksamt positiv till kommunismen i Sovjetunionen och Kina – det tog tid innan sanningarna kom fram. Jag deltog i demonstrationerna mot USA:s krig i Vietnam.

Sverige var bra

Men Sverige. Vi var bra. Vi fick stopp på atomvapnen. Vi hjälpte till att få stopp på apartheid. Vi läkare bojkottade Ciba-Geigy och fick fram sanningen om Enterovioform. Vi tog emot desertörer från USA:s armé som politiska flyktingar, senare flyktingar från Ungern och Tjeckoslovakien.

Vi införde socialbidrag, sjukförsäkring, barnbidrag, nästan gratis sjukvård. Vi byggde daghem åt alla. Vi fick en jämlik grundskola, nu kunde alla ta studenten. Vi behandlade fängelsekunder, narkomaner, alkoholister och bostadslösa som människor – även om alla metoder inte visade sig vara de allra bästa. Vi tog emot flyktingar från världens alla hörn. Det fanns inga tiggare.

Ja, jag lärde mig lite om vår hantering av samerna, men trodde att saken var ur världen i den moderna tiden. De mörkhyade adoptivbarnen ansågs nog mest vara gulliga, och det fanns inte så många andra svarta att diskriminera. De kunde vara politiska flyktingar från USA eller Sydafrika, alternativt studenter på stipendium.

Vi hade Per Anger, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Agda Rössel, Harald Edelstam och Olof Palme som alla hjälpte flyktingar på olika sätt. Vi ratificerade olika delar av konventionerna om mänskliga rättigheter. Vi tog emot flyktingar från diktaturer och krig. 

På 80-talet var Sverige lönemässigt det mest jämlika landet i hela världen. Samtidigt fanns ”kanslihushögern”, dvs. socialdemokratiska politiker som ville införa marknadslösningar. Näringslivet å sin sida propagerade för ökade löneskillnader för att det skulle motivera folk till att jobba och göra karriär. Det ansågs nödvändigt för att Sveriges näringsliv skulle kunna klara sig på den globala marknaden.

Under 80-talet byggdes den moderna primärvården upp. Landstingens pengar låg i en stor svart säck, ingen visste riktigt hur de användes. Ute på primärvårdsgolven hade man rätt stor möjlighet att forma sitt arbetssätt. Olika samarbetsformer utvecklades, riktade mot de mest utsatta och behövande. Kommunerna jobbade på olika sätt med integration och psykosocialt arbete. Det mesta blev bättre.

Sverige idag

Så kom finanskrisen 1990-1994 och förstörde allt. Krisen fick stora effekter i samhället:

          Massarbetslöshet och prisfall på bostäder ledde till ekonomiska kriser hos delar av befolkningen.

          Stora besparingar genomfördes inom offentlig sektor, vars följdverkningar vi lever med än idag.

          New public management och marknadstänk fick fritt spelrum i offentlig sektor. ”Välfärdstjänster” (kramar, omvårdnad, lyssnande öron, opererande händer, kunskapsrika hjärnor) ska köpas och säljas. Personalen ska konkurrera i stället för att samarbeta. Allt ska dokumenteras för att kunna kontrolleras.

När offentlig verksamhet upphandlas är det inte huset eller utrustningen som är det värdefulla. Nej, det är människorna. I sjukvården liksom i skolan är det främst personalen – deras skicklighet, deras förmåga att ta patienterna/eleverna, deras teambyggande. Därefter är det kundstocken, dvs. patienterna respektive eleverna, som har sin valfrihet och ska lockas till just den här vårdcentralen, mottagningen eller skolan.

En upphandling av skola, vård eller omsorg kan därför liknas vid forna tiders auktionering av föräldralösa barn, där den som gav lägst bud fick ta hem barnet. Personalen, patienterna och skolbarnen säljs på auktion till lägstbjudande. Ett aktiebolag har som första krav att göra vinst. Om hög kvalitet ger bättre vinst än låg kvalitet så kommer man att jobba för hög kvalitet. Men om kvaliteten värderas lägre än prislappen så kommer man att jobba för att dra ner kostnaderna. Under corona-tiden har effekterna synliggjorts.

Sverige och svenskarna betraktades som ett humant föredöme med hög moral. Idag skickar min regering ut helt andra signaler: Att vi kan sätta oss över mänskliga rättigheter, att vi måste sätta ett tak för ur många som ska ha rätt att söka asyl hos oss, att "solidaritet" är ute och "värna om mitt" är inne, att det är ok att diskriminera människor födda i andra länder. 

Idag planerar ett av de statsbärande partierna tillsammans med vårt enda kristna parti att samarbeta med ett parti med rötterna i nazismen. Idag har vi partier som strävar efter ännu större ojämlikhet med bland annat sänkta skatter för de rika, och som vill ha ännu mer ”marknadifiering” av offentlig verksamhet, trots att forskning visat att det blir dyrare och sämre.

På den gamla goda tiden tänkte jag på USA, det rikaste landet i världen, och dess löneklyftor med tiggare på gatorna. ”Skäms de inte?” Idag har vi de snabbast växande löneklyftorna i EU, vi har ett gäng superrika som bara inte fanns på 80-talet, och vi har både svenska och rumänska tiggare på gatorna. 

Och ja, jag skäms för mitt land. Jag är inte längre stolt över att vara svensk. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar