Så här i juletid blir det väldigt aktuellt att reflektera över gemenskap och gemenskapens betydelse. Om inte annat så har familjen Hedenhös satt det på kartan.
Att inleda julen med en fredlig manifestation för mångfald och inkludering kändes alldeles rätt. Nu gäller det att använda sitt sagogryn för att av hela sitt hjärta önska ett samhälle där Robin Hood och Karl-Bertil Jonsson inte behövs för att de rika frivilligt delar med sig till de fattiga. Ett samhälle där alla barn får det bästa av allt för att locka fram deras bästa arvsanlag. Ett samhälle där man förstår att barnen som är framtiden.
I mitt lilla vardagsrum är mitt lilla bord hopfällt och i stället står det ett långt bord med sex stolar omkring. På det ligger en tomtelöpare som, sånär på grisen, är densamma som låg på bordet när jag var barn. Bordet minner mig om julaftonens gemenskap, då jag för första gången sedan jag "flyttade hemifrån" (= skilde mig) för 24 år sedan hade familjen hos mig.
Jag är uppvuxen i en stor familj. Julen betydde att alla var hemma, alla var tillsammans. Sedan levde jag med en familj då vi alltid bjöd in ensamma till julaftonen - föräldrar, syskon i fasen mellan skilsmässa och ny familj, en och annan vän. Juldagarna betydde att vi alla var hemma tillsammans.
Skilsmässan betydde förlust av denna gemenskap, men den ersattes av en annan. Tillsammans med min gamla mor firade vi julen hos min syster och hennes Hasse i Österbybruk. Först de allra senaste åren har jag varit hemma och träffat mina barn på julaftonen.
Jag ser också vilken förmån det är att ha många syskon som man är vän med. Min syster ställde upp för mig när jag fick mina nya höfter och under ett par år var handikappad. Under årets första hälft, efter det att Hasse gick bort på nyårsaftonen, tillbringade jag många dagar med henne när Kölnan, hemmet i Österbybruk, bröts upp. Tillsammans med vår äldste bror bygger hon sig en stuga i skärgården, och nu firar hon sin första ensamma jul med mellanbrodern i Lund.
Att bli gammal innebär, i dagens samhälle där vi inte lever i storfamiljer, ökad ensamhet. Julaftonen med hade jag med barnen, juldagen på egen hand. Annandagen i gemenskap under konsert i Jakobs kyrka, sedan ensam promenad till Skeppis för gemenskap med ett antal folkmusiker.
Att bo i Sockenstugan minskar ensamheten. Kollektivhuset betyder mycket för mig. På julaftonens morgon åt vi julgröt och skinksmörgås tillsammans. På kvällen satt några av mina grannar i allrummet. Hade jag varit ensam så hade jag också varit där. Jag har ytterligare ett alternativ på annandagen - att delta i det gemensamma knytkalaset.
Bordet i mitt lilla vardagsrum är ett av husets gemensamma bord. Vi har köpt det för pengar som vi tillsammans bidragit mer, framför allt i form av gemensamt arbete. Vi får ersättning från hyresvärden Familjebostäder för trappstädning och trädgårdsarbete.
Hur våra inkomster ska användas är ett gemensamt beslut. Alla de tjugo arbetsgrupperna får äska pengar. Sedan stöts och blöts budgeten tills vi nått fram till något som de flesta accepterar. Det är ett demokratiskt, folkstyrt, system i mikroformat.
Kanske är det en förändring på gång. Vi vet att det är människans förmåga till tillit, samarbete och fredliga lösningar snarare än konkurrens, tävlan och krig som möjliggjort mänsklighetens tillväxt och samhällets utveckling. Kollektiva lösningar är en del av samarbetet. Tilliten till varandra och till samhället är grundbultar i all samhällsbyggnad och all välfärd. Konkurrens stödjer inte tillit.
http://intressant.se/intressant
Att inleda julen med en fredlig manifestation för mångfald och inkludering kändes alldeles rätt. Nu gäller det att använda sitt sagogryn för att av hela sitt hjärta önska ett samhälle där Robin Hood och Karl-Bertil Jonsson inte behövs för att de rika frivilligt delar med sig till de fattiga. Ett samhälle där alla barn får det bästa av allt för att locka fram deras bästa arvsanlag. Ett samhälle där man förstår att barnen som är framtiden.
I mitt lilla vardagsrum är mitt lilla bord hopfällt och i stället står det ett långt bord med sex stolar omkring. På det ligger en tomtelöpare som, sånär på grisen, är densamma som låg på bordet när jag var barn. Bordet minner mig om julaftonens gemenskap, då jag för första gången sedan jag "flyttade hemifrån" (= skilde mig) för 24 år sedan hade familjen hos mig.
Jag är uppvuxen i en stor familj. Julen betydde att alla var hemma, alla var tillsammans. Sedan levde jag med en familj då vi alltid bjöd in ensamma till julaftonen - föräldrar, syskon i fasen mellan skilsmässa och ny familj, en och annan vän. Juldagarna betydde att vi alla var hemma tillsammans.
Skilsmässan betydde förlust av denna gemenskap, men den ersattes av en annan. Tillsammans med min gamla mor firade vi julen hos min syster och hennes Hasse i Österbybruk. Först de allra senaste åren har jag varit hemma och träffat mina barn på julaftonen.
Jag ser också vilken förmån det är att ha många syskon som man är vän med. Min syster ställde upp för mig när jag fick mina nya höfter och under ett par år var handikappad. Under årets första hälft, efter det att Hasse gick bort på nyårsaftonen, tillbringade jag många dagar med henne när Kölnan, hemmet i Österbybruk, bröts upp. Tillsammans med vår äldste bror bygger hon sig en stuga i skärgården, och nu firar hon sin första ensamma jul med mellanbrodern i Lund.
Att bli gammal innebär, i dagens samhälle där vi inte lever i storfamiljer, ökad ensamhet. Julaftonen med hade jag med barnen, juldagen på egen hand. Annandagen i gemenskap under konsert i Jakobs kyrka, sedan ensam promenad till Skeppis för gemenskap med ett antal folkmusiker.
Att bo i Sockenstugan minskar ensamheten. Kollektivhuset betyder mycket för mig. På julaftonens morgon åt vi julgröt och skinksmörgås tillsammans. På kvällen satt några av mina grannar i allrummet. Hade jag varit ensam så hade jag också varit där. Jag har ytterligare ett alternativ på annandagen - att delta i det gemensamma knytkalaset.
Bordet i mitt lilla vardagsrum är ett av husets gemensamma bord. Vi har köpt det för pengar som vi tillsammans bidragit mer, framför allt i form av gemensamt arbete. Vi får ersättning från hyresvärden Familjebostäder för trappstädning och trädgårdsarbete.
Hur våra inkomster ska användas är ett gemensamt beslut. Alla de tjugo arbetsgrupperna får äska pengar. Sedan stöts och blöts budgeten tills vi nått fram till något som de flesta accepterar. Det är ett demokratiskt, folkstyrt, system i mikroformat.
"Kollektiva lösningar är framtiden" säger en av mina grannar. Och jag tror på det. Framtiden ter sig mycket osäker, med klimatförändringar, stigande energipriser och ekonomisk kris runt hörnet. Många "unga" har insett att vi behöver ett annat sätt att leva, och olika omställningsprojekt startar runt om i Sverige. Nätverket Linje 17 är ett sådant, just nu mest känt för att bekämpa fascism och nazism i lokalsamhället Kärrtorp. Protesterna mot new public management är kanske ytterligare ett uttryck för detta.
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar