Läs referatet från riksstämman i Läkartidningen 5.12.2013.
Narkosläkaren greps på sin arbetsplats, oförklarligen anklagad för barnamord. Efter mer än två år blev hon friad - därför att hon hade kraft och stöd nog att själv ta fram bevis.
Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter har nu tagit sig an Viveka Lindén och skrivit en bok om rättsskandalen. I DN 23.11.2013 berättar hon om hur hon fick fly hatet. Tillsammans kommer de att föra ett samtal på medicinska riksstämman 5.12. Kanske kommer hennes kollegor från Astrid Lindgrens* sjukhus att lyssna. Några av dem smiter nog ut ur salen i stället för att gå fram och hälsa.
Det jag skäms mest över är just våra gemensamma kollegor på Astrid Lindgren*. Hon är en erkänt duktig läkare som fått ta på sig mycket svåra fall - bland annat det här barnet. Trots det vidtog hennes chef åtgärder som ledde till att hon förlorade arbetet. Någon eller några andra läkare hade gett barnet lugnande medel utan att journalföra det - men ingen trädde fram. I stället offrades "barnläkaren".
En annan fråga är varför det var så bråttom. Flickan hade legat medvetslös, beroende av respirator, i flera månader. Till detta bidrog antagligen den felbehandling hon fått tidigare. När man äntligen kom sig för att göra en ordentlig undersökning av hennes hjärna visade det sig att den knappast fanns. Familjen ställdes inför faktum och "avlivningsprocessen" påbörjades.
Föräldrarna hade upplevt hur sjukvården under flera månader gjort sitt bästa för att hålla flickan vid liv. De hoppades hela tiden att få hem en levande, någorlunda frisk, flicka. Varför gav dem man inte tid att smälta det nya läget? Varför fick de inte gå hem och sova en eller två nätter, komma åter för samtal och försöka förstå? Kunde de överhuvudtaget ta emot informationen som narkosläkaren gav dem? Eller var de i chocktillstånd?
Jag ser sjukvårdens del i det hela så här:
- Prematurt barn med skador. Kanske skulle man gett upp barnet mycket tidigare.
- Felbehandling av sjuksköterska när flickan var någon månad gammal. Ökade antagligen hennes skador.
- Thiopental i för höga doser i förhållande till flickans ämnesomsättning, dessutom inte journalfört. Har troligen inte påskyndat döden.
- Platsbrist på intensiven - här gällde det att bli av med en obotbar patient snarast.
TIDIGARE BLOGGAR
Fel att åtala barnläkaren 12.9.2011
Narkosläkaren: Så mycket total inkompetens! 23.12.2013
*Rättat efter påpekande från mina läsare! Tack!
http://intressant.se/intressant
Narkosläkaren greps på sin arbetsplats, oförklarligen anklagad för barnamord. Efter mer än två år blev hon friad - därför att hon hade kraft och stöd nog att själv ta fram bevis.
Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter har nu tagit sig an Viveka Lindén och skrivit en bok om rättsskandalen. I DN 23.11.2013 berättar hon om hur hon fick fly hatet. Tillsammans kommer de att föra ett samtal på medicinska riksstämman 5.12. Kanske kommer hennes kollegor från Astrid Lindgrens* sjukhus att lyssna. Några av dem smiter nog ut ur salen i stället för att gå fram och hälsa.
Det jag skäms mest över är just våra gemensamma kollegor på Astrid Lindgren*. Hon är en erkänt duktig läkare som fått ta på sig mycket svåra fall - bland annat det här barnet. Trots det vidtog hennes chef åtgärder som ledde till att hon förlorade arbetet. Någon eller några andra läkare hade gett barnet lugnande medel utan att journalföra det - men ingen trädde fram. I stället offrades "barnläkaren".
En annan fråga är varför det var så bråttom. Flickan hade legat medvetslös, beroende av respirator, i flera månader. Till detta bidrog antagligen den felbehandling hon fått tidigare. När man äntligen kom sig för att göra en ordentlig undersökning av hennes hjärna visade det sig att den knappast fanns. Familjen ställdes inför faktum och "avlivningsprocessen" påbörjades.
Föräldrarna hade upplevt hur sjukvården under flera månader gjort sitt bästa för att hålla flickan vid liv. De hoppades hela tiden att få hem en levande, någorlunda frisk, flicka. Varför gav dem man inte tid att smälta det nya läget? Varför fick de inte gå hem och sova en eller två nätter, komma åter för samtal och försöka förstå? Kunde de överhuvudtaget ta emot informationen som narkosläkaren gav dem? Eller var de i chocktillstånd?
Jag ser sjukvårdens del i det hela så här:
- Prematurt barn med skador. Kanske skulle man gett upp barnet mycket tidigare.
- Felbehandling av sjuksköterska när flickan var någon månad gammal. Ökade antagligen hennes skador.
- Thiopental i för höga doser i förhållande till flickans ämnesomsättning, dessutom inte journalfört. Har troligen inte påskyndat döden.
- Platsbrist på intensiven - här gällde det att bli av med en obotbar patient snarast.
TIDIGARE BLOGGAR
Fel att åtala barnläkaren 12.9.2011
Narkosläkaren: Så mycket total inkompetens! 23.12.2013
*Rättat efter påpekande från mina läsare! Tack!
http://intressant.se/intressant
Jag trodde det var på Astrid Lindgrens sjukhus...
SvaraRaderaPå S:t Göran? Var det inte Karolinska?
SvaraRadera