Det är tid för ett forum för alla som berörs av vården DN 27.6.2013
Det senaste läkaruppropet har verkligen engagerat. I skrivande stund har det över 7 000 undertecknare, majoriteten läkare. En mängd bloggar och tidningsartiklar har kommenterat det. Jag blir bara glad och hoppas att det verkligen kommer att leda till något. Att socialministrar och sjukvårdspolitiker inser att man allmänt måste ändra spår. Att man engagerar professionen i utformning av kvalitetsregister och ersättningssystem.
Innehåll i denna blogg:
1. Om uppropet
2. Lite historia
3. Registrering, koder, klassifikationer, resultat
4. Mina tankar om bra ersättningssystem
5. Läs mer
Läs också Det mullrar i läkarkåren 29.5.2013
Bloggarna som stöder uppropet kommer oftast, men inte enbart, från vänsterhåll. Samtidigt verkar politiker och debattörer komma från helt olika verkligheter:
- Göran Hägglund, socialminister KD, hans Johan Ingerö, hans pressekreterare, och Stig Nyman, sjukvårdslandstingsråd Stockholm KD, uppfattar sjukvården som god och ser inga större problem. Karin Svanberg-Sjövall, välfärdsansvarig på Timbro, vill ha mer av marknadstänk i sjukvården.
- Lärarna, poliserna och läkarna anser att administrationen ökat på verksamhetens och säkerhetens bekostnad. Barnmorskorna säger att sommarförlossningarna inte kommer att vara säkra.
När man läser bloggar och artiklar finns det några nyckelord:
- Politikerna litar inte på professione- Det var inte bättre förr.
- Det behövs mycket större resurser till sjukvården.
- Vad finns det för alternativ?
- Kommer socialdemokraterna att ta tag i detta på ett bra sätt?
Några andra saker finns att reflektera över:
- Det saknas, för dagens primärvård, 1 400 heltidsarbetande specialister. Skulle vi utbilda bort behovet skulle det innebära 2 000 nya specialister eftersom en del kommer att arbeta med andra saker eller var tjänstlediga. Det är brist även på andra läkarkategorier liksom på sjuksköterskor och andra personalkategorier.
- Vi 40-talister kan börja räkna oss som gamla. Vi lever längre, och det är sjuka år vi lägger till livet. Samtidigt vill vi behandla så mycket som möjligt, både för att öka livskvaliteten och för att förhindra att någon dör i just den åkomman. Sjukvårdsbehovet ökar alltså dramatiskt år för år.
- Alliansen har sänkt skatten och vill nog inte gärna höja den igen. De rödgröna har nog inte kraften att höja den.
- En riktigt utbyggd primärvård, med minst 1 400 fler specialister, skulle ha chansen att vårda gamla i sina hem eller särskilda boenden med hög kvalitet och på så sätt dels avlasta akutsjukhusen, dels erbjuda en mer människovänlig sjukvård än akutmottagningarna kan.
Oavsett om regeringen byter färg eller ej får den en svår uppgift att klara av.
En viktig fråga är att hitta ett bra ersättningssystem och ett bra uppföljningssystem, liksom i vilken mån de ska vara kopplade till varandra. Här diskuterar jag naturligtvis ur ett primärvårdsperspektiv. En primärvård som möter patienter med ibland många och allvarliga diagnoser, ibland med diffusa krämpor och symtom, ibland friska som ska ha en vaccination eller ett intyg. Till detta lägger jag ett stockholmsperspektiv.
Så småningom delade man upp budgeten på olika sjukvårdsområden. Sedan fick varje förvaltning (ett sjukhus, primärvården totalt, etc) sin budget. På den tiden kunde man inte bestämma över sin egen personal, men väldigt mycket över vad personalen gjorde - chefen var långt borta och hade bara översiktliga kunskaper. Initiativrika personer startade upp diverse projekt utifrån de behov de såg - det kunde vara hemsjukvård, alkoholmottagning, jourverksamhet, ryggprojekt mm. Ibland blev dessa projekt föregångare, deras erfarenheter spreds. Så länge verksamheterna inte behövde konkurrera var allt ganska frid och fröjd. Kvaliteten i sjukvården ökade fram till de stora nedskärningarna i finanskrisens spår.
Den riktigt stora förändringen för primärvården ägde rum när varje vårdcentral fick sin egen budget, inklusive hyra, personalkostnader, driftskostnader etc. Och inte nog med det - varje vårdcentralschef fick långt gången delegering med budgetansvar, personalansvar etc. Det var chefen som bestämde vilken personal man skulle ha, vilken fortbildning de skulle få, vilka nya möbler som skulle köpas in, julklapper mm mm. Besluten hamnade nära golvet, de anställda upplevde större inflytande. Verksamhetsplaner och verksamhetsberättelser skrevs, så småningom övergick man till styrkort. Möjligheter till uppföljning ökade.
Men samtidigt började privatiseringarna och utförsäljningarna ta fart. Lagen om offentlig upphandling (LoU) medförde komplicerade upphandlingsförfaranden. Kontrakt utformades med reglerad uppföljning av olika parametrar. Konkurrensneutraliteten innebar att samma villkor måste gälla oavsett driftsform - även landstingets egna enheter fick skriva på kontrakt om vad som ska produceras, hur mycket, vad som ska följas upp etc etc.
Som facklig representant tyckte jag detta var ganska bra - nu skulle man se vad som faktiskt görs i primärvården. Och så länge jag var kvar i sjukvården utgjorde kapiteringen grunden i ersättningssystemet, dvs en åldersrelaterad klumpsumma per invånare och år, lite högre i socialt utsatta områden. Besöksersättningen utgjorde en mindre del. Därtill fanns öronmärkta pengar för folkhälsoarbete mm.
Möjligheten att lista sig på en vald läkare infördes i min del av landstinget redan 1993, ett år före den nationella husläkarreformen och medan så gott som varje vårdcentral var landstingsägd. Tanken bakom den kortlivade reformen, som drevs fram av läkarorganisationer, var att man skulle få sin egen valda läkare, som dessutom helst skulle ha hand om hela familjen. Om läkaren var offentliganställd eller privatpraktiker var oväsentligt.
Hos alliansen har det funnits en utpräglad ambition att privatisera så mycket vård som möjligt. LoU är ett mycket tungrott system. Ett sätt att komma runt detta var att införa vårdval för patienten och någon form av certifiering av vårdgivarna. Då blir det patienten som är "upphandlare". Men eftersom det fortfarande handlar om skattepengar måste man tala om vad man vill att vårdgivarna ska göra, och följa upp att de gör vad de ska med tillräckligt god kvalitet.
I Stockholms läns landsting har man koncentrerat sig på tillgänglighet och likhet. Det betyder att större delen av mottagningens inkomster baseras på besöksersättningarna, och att inga extra pengar finns för äldre, socialt tunga områden, folkhälsoarbete mm. Dessutom kryddas kontrakten av en mängd uppföljningsparametrar som oftast tagits fram utan professionernas medverkan och utan förståelse för vad man egentligen gör när man möter primärvårdspatienter. Det kräver registrering, registrering och åter registrering - och är vad läkarna idag protesterar mot.
Speciella lösningar beträffande utbildning av blivande specialister i allmänmedicin (ST-läkare) har krävts. Tidigare tog man emot sådana utan särskild ersättning, men i konkurrensens tidevarv har man inte råd om man inte får ekonomisk ersättning. Detsamma gäller olika uppdrag i landstinget. Med nuvarande fokusering på kortsiktig ekonomi har också läkarnas fortbildning drabbats.
Registrering av diagnoser har skett länge inom sjukhusvården. Det har allmänt accepterats av läkarkåren, eftersom (preliminär) diagnos ligger till grund för det fortsatta handhavandet. Diagnosrelaterade grupper (DRG) togs fram som ett sätt att jämföra patienttyngd men används numera som debiteringsunderlag inom sjukhusvården.
I primärvården har man länge använt ett förenklat system, primärvårdskoder. Socialstyrelsen tänker sig att det skrotas och att även primärvården ska använda det mycket detaljerade ICD 10, även för patienter med banala åkommor eller oklara symtom. I Jönköping införde man Adjusted clinical groups (ACG), vilket krävde två dagars utbildning av all personal. Diagnosersättning har visat sig ge risk för diagnosglidning.
Socialdemokraterna vill mäta och ersätta "hälsoresultat". Men vad är det för åtgärder som ska ge vilket resultat när det gäller en gammal människa på väg mot de sista åren av sitt liv? Är det fler läkemedel, fler prover, fler remisser för att den personen inte dör av hjärtinfarkt, heller inte av stroke eller lunginflammation, utan i stället av demens? Vad är "hälsoresultat" för någon som har en kronisk sjukdom vars naturalförlopp är att man blir sämre (t.ex. reumatoid artrit, kol, MS, artros, hjärtsvikt)? Är det att försämringen går långsammare än ett statistiskt medelvärde av en stor patientgrupp?
Diagnosen sårskada utsätts för åtgärden hopsyning. Är hälsoresultatet att vederbörande inte kommer tillbaka pga sårinfektion? En rökande patient får åtgärden diskussion om rökning och lyckas sluta röka fem år senare. Hur ska det hälsoresultatet bokföras? En annan patient söker för diffusa symtom, det blir ett samtal om livet och hen tar äntligen kontakt med familjerådgivningen. Är det ett hälsoresultat?
- Alla invånare ska veta vem som är deras fasta läkare alternativt vilken primärvårdsmottagning som de hör hemma på. Kapiteringsersättningen ska vara största delen.
- Personalen ska jobba för att, efter rimlig prioritering, ta emot patienter enligt deras önskemål. Besöksersättning ska finnas men vara en mindre del.
- Äldre invånare är mer sjuka än yngre och tar mer resurser. Kapiteringen för äldre ska vara högre.
- De flesta väljer en mottagning i närheten av hemmet. Det är inkomsten snarare än var föräldrarna är födda som avgör socialt status inklusive sjuklighet. Kapiteringens storlek relateras till andelen låginkomsttagare i mottagningens närområde.
- Kvaliteten i sjukvården kan utvecklas på många olika sätt. Det är viktigt att ta till vara personalens drivkrafter och initiativ, samtidigt som alla inte kan göra allt. Registrering i journal och/eller kvalitetsregister kan, men behöver inte, vara en del av kvalitetsarbetet. Verksamheten bör själv få välja vad de vill arbeta med, vilka mål de vill uppnå, vilka metoder de ska använda etc. Beställaren kan också ange prioriterade områden. Uppföljning av kvalitetsarbetet på enhetsnivå kan ske med styrkort enligt balanserad verksamhetsstyrning (BVS) eller motsvarande. De som kan redovisa ett planerat och väl utfört kvalitets/förbättringsarbete får extra stimulansersättning.
- Kvalitet och patientsäkerhet är beroende av välutbildad och uppdaterad personal. De som kan redovisa planerade och genomförda utbildningsplaner för sin personal får extra stimulansersättning.
- Utbildningsuppdrag, administrativa uppdrag utanför enheten mm ersätts till sin fulla kostnad.
- Registrering i uppföljnings- och kvalitetssyfte ska inte på något sätt kopplas till ekonomisk ersättning.
Det mullrar i läkarkåren 29.5.2013
Kontrollsamhället - en följd av New Public Management 4.3.2013
Vishet och moralisk skicklighet bättre än prestationsersättning 20.12.2012
Våra yrken har kidnappats av ekonomernas modeller Läkarna, poliserna, lärarna, DN debatt 24.6.2013
Frihet utan ansvar ingen god idé Timbro, DN 24.6.2013
Socialdemokraterna stöder läkarnas vårdkritik DN 24.6.2013
Läkarupprop mot brister i sjukvården Göran Hägglund, SR 21.6.2013
Läkarna i protest mot sjukvårdssystemet Birgitta Rydberg (fp), DN 20.6.2013
Chefläkaren ljuger om att sommarvården är säker Barnmorskeuppropet, DN 15.6.2013
Nu är det precis så hemskt som vi befarade Barnmorska, DN 17.5.2013
Sveriges Radio Jönköping med bild av Saskia Bengtsson
Lars Bjurström
Läkartidningen
SVT
Dagens opinion Intervju med initiativtagarna
Metro
Expressen
Jinge.se
Ghostopinion
Röda berget
Hans Åberg 1 Hans Åberg 2
Jämlikhetsanden
Tom Carlson
Arvin Yarollahi
Magnus E Jonsson
http://intressant.se/intressant
Det senaste läkaruppropet har verkligen engagerat. I skrivande stund har det över 7 000 undertecknare, majoriteten läkare. En mängd bloggar och tidningsartiklar har kommenterat det. Jag blir bara glad och hoppas att det verkligen kommer att leda till något. Att socialministrar och sjukvårdspolitiker inser att man allmänt måste ändra spår. Att man engagerar professionen i utformning av kvalitetsregister och ersättningssystem.
Innehåll i denna blogg:
1. Om uppropet
2. Lite historia
3. Registrering, koder, klassifikationer, resultat
4. Mina tankar om bra ersättningssystem
5. Läs mer
Läs också Det mullrar i läkarkåren 29.5.2013
1. Om uppropet
Initiativtagarna Lollo Makdessi och Märit Halmin har tre mål med uppropet. De vill få igång läkarna att organisera sig och uttala sig kollektivt. De vill få till en debatt om sjukvårdens styrning. Slutligen vill de få till en förändring. Kanske kommer detta upprop bidra till detta.Bloggarna som stöder uppropet kommer oftast, men inte enbart, från vänsterhåll. Samtidigt verkar politiker och debattörer komma från helt olika verkligheter:
- Göran Hägglund, socialminister KD, hans Johan Ingerö, hans pressekreterare, och Stig Nyman, sjukvårdslandstingsråd Stockholm KD, uppfattar sjukvården som god och ser inga större problem. Karin Svanberg-Sjövall, välfärdsansvarig på Timbro, vill ha mer av marknadstänk i sjukvården.
- Lärarna, poliserna och läkarna anser att administrationen ökat på verksamhetens och säkerhetens bekostnad. Barnmorskorna säger att sommarförlossningarna inte kommer att vara säkra.
När man läser bloggar och artiklar finns det några nyckelord:
- Politikerna litar inte på professione- Det var inte bättre förr.
- Det behövs mycket större resurser till sjukvården.
- Vad finns det för alternativ?
- Kommer socialdemokraterna att ta tag i detta på ett bra sätt?
Några andra saker finns att reflektera över:
- Det saknas, för dagens primärvård, 1 400 heltidsarbetande specialister. Skulle vi utbilda bort behovet skulle det innebära 2 000 nya specialister eftersom en del kommer att arbeta med andra saker eller var tjänstlediga. Det är brist även på andra läkarkategorier liksom på sjuksköterskor och andra personalkategorier.
- Vi 40-talister kan börja räkna oss som gamla. Vi lever längre, och det är sjuka år vi lägger till livet. Samtidigt vill vi behandla så mycket som möjligt, både för att öka livskvaliteten och för att förhindra att någon dör i just den åkomman. Sjukvårdsbehovet ökar alltså dramatiskt år för år.
- Alliansen har sänkt skatten och vill nog inte gärna höja den igen. De rödgröna har nog inte kraften att höja den.
- En riktigt utbyggd primärvård, med minst 1 400 fler specialister, skulle ha chansen att vårda gamla i sina hem eller särskilda boenden med hög kvalitet och på så sätt dels avlasta akutsjukhusen, dels erbjuda en mer människovänlig sjukvård än akutmottagningarna kan.
Oavsett om regeringen byter färg eller ej får den en svår uppgift att klara av.
En viktig fråga är att hitta ett bra ersättningssystem och ett bra uppföljningssystem, liksom i vilken mån de ska vara kopplade till varandra. Här diskuterar jag naturligtvis ur ett primärvårdsperspektiv. En primärvård som möter patienter med ibland många och allvarliga diagnoser, ibland med diffusa krämpor och symtom, ibland friska som ska ha en vaccination eller ett intyg. Till detta lägger jag ett stockholmsperspektiv.
2. Lite historia
Jag är "uppvuxen" med anslagsfinansiering. Hela landstinget var en enda ekonomi. Varje läkartjänst tillsattes centralt ifrån. Det gick inte att se vad en verksamhet kostade. Även om man kunde se att en post skulle medföra underskott gick det inte att justera budgeten. Det var ett totalt ohanterligt system.Så småningom delade man upp budgeten på olika sjukvårdsområden. Sedan fick varje förvaltning (ett sjukhus, primärvården totalt, etc) sin budget. På den tiden kunde man inte bestämma över sin egen personal, men väldigt mycket över vad personalen gjorde - chefen var långt borta och hade bara översiktliga kunskaper. Initiativrika personer startade upp diverse projekt utifrån de behov de såg - det kunde vara hemsjukvård, alkoholmottagning, jourverksamhet, ryggprojekt mm. Ibland blev dessa projekt föregångare, deras erfarenheter spreds. Så länge verksamheterna inte behövde konkurrera var allt ganska frid och fröjd. Kvaliteten i sjukvården ökade fram till de stora nedskärningarna i finanskrisens spår.
Den riktigt stora förändringen för primärvården ägde rum när varje vårdcentral fick sin egen budget, inklusive hyra, personalkostnader, driftskostnader etc. Och inte nog med det - varje vårdcentralschef fick långt gången delegering med budgetansvar, personalansvar etc. Det var chefen som bestämde vilken personal man skulle ha, vilken fortbildning de skulle få, vilka nya möbler som skulle köpas in, julklapper mm mm. Besluten hamnade nära golvet, de anställda upplevde större inflytande. Verksamhetsplaner och verksamhetsberättelser skrevs, så småningom övergick man till styrkort. Möjligheter till uppföljning ökade.
Men samtidigt började privatiseringarna och utförsäljningarna ta fart. Lagen om offentlig upphandling (LoU) medförde komplicerade upphandlingsförfaranden. Kontrakt utformades med reglerad uppföljning av olika parametrar. Konkurrensneutraliteten innebar att samma villkor måste gälla oavsett driftsform - även landstingets egna enheter fick skriva på kontrakt om vad som ska produceras, hur mycket, vad som ska följas upp etc etc.
Som facklig representant tyckte jag detta var ganska bra - nu skulle man se vad som faktiskt görs i primärvården. Och så länge jag var kvar i sjukvården utgjorde kapiteringen grunden i ersättningssystemet, dvs en åldersrelaterad klumpsumma per invånare och år, lite högre i socialt utsatta områden. Besöksersättningen utgjorde en mindre del. Därtill fanns öronmärkta pengar för folkhälsoarbete mm.
Möjligheten att lista sig på en vald läkare infördes i min del av landstinget redan 1993, ett år före den nationella husläkarreformen och medan så gott som varje vårdcentral var landstingsägd. Tanken bakom den kortlivade reformen, som drevs fram av läkarorganisationer, var att man skulle få sin egen valda läkare, som dessutom helst skulle ha hand om hela familjen. Om läkaren var offentliganställd eller privatpraktiker var oväsentligt.
Hos alliansen har det funnits en utpräglad ambition att privatisera så mycket vård som möjligt. LoU är ett mycket tungrott system. Ett sätt att komma runt detta var att införa vårdval för patienten och någon form av certifiering av vårdgivarna. Då blir det patienten som är "upphandlare". Men eftersom det fortfarande handlar om skattepengar måste man tala om vad man vill att vårdgivarna ska göra, och följa upp att de gör vad de ska med tillräckligt god kvalitet.
I Stockholms läns landsting har man koncentrerat sig på tillgänglighet och likhet. Det betyder att större delen av mottagningens inkomster baseras på besöksersättningarna, och att inga extra pengar finns för äldre, socialt tunga områden, folkhälsoarbete mm. Dessutom kryddas kontrakten av en mängd uppföljningsparametrar som oftast tagits fram utan professionernas medverkan och utan förståelse för vad man egentligen gör när man möter primärvårdspatienter. Det kräver registrering, registrering och åter registrering - och är vad läkarna idag protesterar mot.
Speciella lösningar beträffande utbildning av blivande specialister i allmänmedicin (ST-läkare) har krävts. Tidigare tog man emot sådana utan särskild ersättning, men i konkurrensens tidevarv har man inte råd om man inte får ekonomisk ersättning. Detsamma gäller olika uppdrag i landstinget. Med nuvarande fokusering på kortsiktig ekonomi har också läkarnas fortbildning drabbats.
3. Registrering, koder, klassifikationer, resultat
Sedan länge har vi dokumenterat via koder och klassifikationssystem, för att kunna ta fram sjukdomsstatistik men också för att kunna göra uppföljningar. Allteftersom har denna registrering fått ökad betydelse för ersättningen till vårdgivarna.Registrering av diagnoser har skett länge inom sjukhusvården. Det har allmänt accepterats av läkarkåren, eftersom (preliminär) diagnos ligger till grund för det fortsatta handhavandet. Diagnosrelaterade grupper (DRG) togs fram som ett sätt att jämföra patienttyngd men används numera som debiteringsunderlag inom sjukhusvården.
I primärvården har man länge använt ett förenklat system, primärvårdskoder. Socialstyrelsen tänker sig att det skrotas och att även primärvården ska använda det mycket detaljerade ICD 10, även för patienter med banala åkommor eller oklara symtom. I Jönköping införde man Adjusted clinical groups (ACG), vilket krävde två dagars utbildning av all personal. Diagnosersättning har visat sig ge risk för diagnosglidning.
Åtgärdskoder (KVÅ) har länge används inom sjukhusvården och är nu på väg att införas i primärvården. Från Socialstyrelsen: "En medicinsk kroppsundersökning, till exempel att lyssna på hjärta eller lungor på en patient, är en utredande åtgärd. Operativa ingrepp, som blindtarmsoperation eller starroperation, är exempel på behandlande åtgärder. Stöd för att sluta röka är en förebyggande åtgärd." När man avslutat samtalet med patienten ska man alltså först fundera på vilka diagnoser patienten har, sedan på vilken typ av åtgärd man gjorde (undersökte den onda kroppsdelen? Sade något med anknytning till levnadsvana? Pillade bort en sticka?) Å andra sidan behöver "rutinundersökning för statusbeskrivning" inte registreras. Inte heller vanliga blodprover, ekg, recept och intyg för sjukskrivning.
Diagnosen sårskada utsätts för åtgärden hopsyning. Är hälsoresultatet att vederbörande inte kommer tillbaka pga sårinfektion? En rökande patient får åtgärden diskussion om rökning och lyckas sluta röka fem år senare. Hur ska det hälsoresultatet bokföras? En annan patient söker för diffusa symtom, det blir ett samtal om livet och hen tar äntligen kontakt med familjerådgivningen. Är det ett hälsoresultat?
4. Mina tankar om bra ersättningssystem
Jag tror att man måste ha ganska vida begrepp och mål när man fastställer ekonomisk ersättning till primärvården. Framför allt måste man först veta vad man vill för att sedan hitta lämpliga metoder. Här är några tankar.- Alla invånare ska veta vem som är deras fasta läkare alternativt vilken primärvårdsmottagning som de hör hemma på. Kapiteringsersättningen ska vara största delen.
- Personalen ska jobba för att, efter rimlig prioritering, ta emot patienter enligt deras önskemål. Besöksersättning ska finnas men vara en mindre del.
- Äldre invånare är mer sjuka än yngre och tar mer resurser. Kapiteringen för äldre ska vara högre.
- De flesta väljer en mottagning i närheten av hemmet. Det är inkomsten snarare än var föräldrarna är födda som avgör socialt status inklusive sjuklighet. Kapiteringens storlek relateras till andelen låginkomsttagare i mottagningens närområde.
- Kvaliteten i sjukvården kan utvecklas på många olika sätt. Det är viktigt att ta till vara personalens drivkrafter och initiativ, samtidigt som alla inte kan göra allt. Registrering i journal och/eller kvalitetsregister kan, men behöver inte, vara en del av kvalitetsarbetet. Verksamheten bör själv få välja vad de vill arbeta med, vilka mål de vill uppnå, vilka metoder de ska använda etc. Beställaren kan också ange prioriterade områden. Uppföljning av kvalitetsarbetet på enhetsnivå kan ske med styrkort enligt balanserad verksamhetsstyrning (BVS) eller motsvarande. De som kan redovisa ett planerat och väl utfört kvalitets/förbättringsarbete får extra stimulansersättning.
- Kvalitet och patientsäkerhet är beroende av välutbildad och uppdaterad personal. De som kan redovisa planerade och genomförda utbildningsplaner för sin personal får extra stimulansersättning.
- Utbildningsuppdrag, administrativa uppdrag utanför enheten mm ersätts till sin fulla kostnad.
- Registrering i uppföljnings- och kvalitetssyfte ska inte på något sätt kopplas till ekonomisk ersättning.
5. Läs mer
Vem i vårdapparaten tar ansvar för min mans cancer? Öppet brev från en hustru, Dagens samhälle 19.6.2013
Mina bloggar
Det mullrar i läkarkåren 29.5.2013Kontrollsamhället - en följd av New Public Management 4.3.2013
Vishet och moralisk skicklighet bättre än prestationsersättning 20.12.2012
Dagens Nyheter
Det är tid för ett forum för alla som berörs av vården Psykiatrin, Uppsala akademiska sjukhus, DN debatt 28.6.2013Våra yrken har kidnappats av ekonomernas modeller Läkarna, poliserna, lärarna, DN debatt 24.6.2013
Frihet utan ansvar ingen god idé Timbro, DN 24.6.2013
Socialdemokraterna stöder läkarnas vårdkritik DN 24.6.2013
Läkarupprop mot brister i sjukvården Göran Hägglund, SR 21.6.2013
Läkarna i protest mot sjukvårdssystemet Birgitta Rydberg (fp), DN 20.6.2013
Chefläkaren ljuger om att sommarvården är säker Barnmorskeuppropet, DN 15.6.2013
Nu är det precis så hemskt som vi befarade Barnmorska, DN 17.5.2013
Andra bloggar
Felkonstruerad sjukvård Kollegan Gunnar AknerSveriges Radio Jönköping med bild av Saskia Bengtsson
Lars Bjurström
Läkartidningen
SVT
Dagens opinion Intervju med initiativtagarna
Metro
Expressen
Jinge.se
Ghostopinion
Röda berget
Hans Åberg 1 Hans Åberg 2
Jämlikhetsanden
Tom Carlson
Arvin Yarollahi
Magnus E Jonsson
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar