I DN Boklördag 15.6.2013 (på nätet endast för prenumeranter) efterlyser Ulrika Milles aktuell bekännelselitteratur om klimakteriet, om den "mogna kvinnan".
Klimakteriet handlar om den period på några år då menstruationen blir alltmer oregelbunden för att till sist upphöra helt. Dessa år infaller olika, men vanligen mellan 45 och 55 års ålder. I samband med detta kan vissa kvinnor få besvär med blodvallningar. Jag frågar mig varför just dessa år skulle vara så intressanta. "Den mogna kvinnan" associerar jag med kanske 40-60 år, när man passerat den barnafödande åldern, kan ta för sig av livet (inklusive sex) utan så mycket hänsyn till andra, och kroppen fortfarande fungerar.
Förr, före p-pillren och den fria aborten, utgjorde klimakteriet en stor lättnad för många kvinnor. Nu fick de bekräftelse på att de aldrig mer skulle behöva riskera livet i samband med en förlossning, aldrig mer få ytterligare ett barn att ta hand om. Kanske kunde de äntligen börja njuta av sex.
Kvinnornas liv såg annorlunda ut. I alla samhällsklasser var det självklart att man skulle gifta sig och få barn. De flesta fick sitt första barn före 20 år ålder (inte sällan som ogifta), många fick många barn. Majoriteten bland dem som hade råd var hemmafruar.
Idag har man reducerat betydelsen av fertilitet. Man förverkligar sig själv genom jobbet, bostaden, resorna, inte genom att föda och ta hand om barn. Man skjuter upp barnafödandet tills man har sitt fasta jobb och hittat "drömprinsen" - ofta till efter 30 års ålder, och det är få som föder sitt tredje barn. Det gör att klimakteriet inte längre är en biologisk och social tröskel utan en tämligen osynlig övergång från ett biologiskt stadium till ett annat.
Idag är nog 40-årsgränsen viktigare än klimakteriegränsen. Det är få kvinnor efter 40 som blir gravida utan assistans. De får heller inte adoptera barn. Är man barnlös vid 40 så förblir man det. Loppet är i princip kört.
Men fram till 60 är de flesta friska, de orkar med både fysiskt och mentalt. Kanske fungerar sexualiteten tom. bättre när de slipper p-pillren. Man har kanske barn hemma fortfarande, men de kräver inte tillsyn.
Mitt intryck av vad som händer under den där perioden 40-60 år är att kvinnorna frigör sig från männen. De är inte längre måna om att alltid vara till lags, att alltid få männens uppmärksamhet, att känna sig attraktiva jämt. De vågar säga vad de tycker, klä sig som de har lust, hellre ha en dialog med intressanta kvinnor än lyssna till intressanta män. De tar för sig av livet, skils, skaffar sig ny partner, gör karriär, byter jobb. De reser, börjar sjunga i kör eller måla akvarell, läser. Mannen i deras liv är inte längre centrum som förr - de vill ha ett jämlikt förhållande där båda parter respekterar varandra och ger varandra luft.
En del män verkar inte klara av denna förändring. När de inte längre får vara världens självklara centrum kan de känna sig snöpta (kastrerade). De vill fortsätta vara tuppar som kvinnorna ser upp till, känna sig som tjurar. För dem blir de medelålders kvinnorna "käringar", och de vänder ofta sin håg till yngre kvinnor. Kanske är det dessa män som hatar feminister och ger uttryck för det på nätet. (Jag undrar om även jag får en reaktion?)
Den här förändringen, när man som kvinna övergår från att behöva känna männens attraktion till att vara "sig selv nok", skulle vara intressant att få belyst. Även ur männens perspektiv.
LÄS OM KLIMAKTERIET
Övergångsåldern - inte så jobbig som man tror SvD 11.12.2012
http://intressant.se/intressant
Klimakteriet handlar om den period på några år då menstruationen blir alltmer oregelbunden för att till sist upphöra helt. Dessa år infaller olika, men vanligen mellan 45 och 55 års ålder. I samband med detta kan vissa kvinnor få besvär med blodvallningar. Jag frågar mig varför just dessa år skulle vara så intressanta. "Den mogna kvinnan" associerar jag med kanske 40-60 år, när man passerat den barnafödande åldern, kan ta för sig av livet (inklusive sex) utan så mycket hänsyn till andra, och kroppen fortfarande fungerar.
Förr, före p-pillren och den fria aborten, utgjorde klimakteriet en stor lättnad för många kvinnor. Nu fick de bekräftelse på att de aldrig mer skulle behöva riskera livet i samband med en förlossning, aldrig mer få ytterligare ett barn att ta hand om. Kanske kunde de äntligen börja njuta av sex.
Kvinnornas liv såg annorlunda ut. I alla samhällsklasser var det självklart att man skulle gifta sig och få barn. De flesta fick sitt första barn före 20 år ålder (inte sällan som ogifta), många fick många barn. Majoriteten bland dem som hade råd var hemmafruar.
Idag har man reducerat betydelsen av fertilitet. Man förverkligar sig själv genom jobbet, bostaden, resorna, inte genom att föda och ta hand om barn. Man skjuter upp barnafödandet tills man har sitt fasta jobb och hittat "drömprinsen" - ofta till efter 30 års ålder, och det är få som föder sitt tredje barn. Det gör att klimakteriet inte längre är en biologisk och social tröskel utan en tämligen osynlig övergång från ett biologiskt stadium till ett annat.
Idag är nog 40-årsgränsen viktigare än klimakteriegränsen. Det är få kvinnor efter 40 som blir gravida utan assistans. De får heller inte adoptera barn. Är man barnlös vid 40 så förblir man det. Loppet är i princip kört.
Men fram till 60 är de flesta friska, de orkar med både fysiskt och mentalt. Kanske fungerar sexualiteten tom. bättre när de slipper p-pillren. Man har kanske barn hemma fortfarande, men de kräver inte tillsyn.
Mitt intryck av vad som händer under den där perioden 40-60 år är att kvinnorna frigör sig från männen. De är inte längre måna om att alltid vara till lags, att alltid få männens uppmärksamhet, att känna sig attraktiva jämt. De vågar säga vad de tycker, klä sig som de har lust, hellre ha en dialog med intressanta kvinnor än lyssna till intressanta män. De tar för sig av livet, skils, skaffar sig ny partner, gör karriär, byter jobb. De reser, börjar sjunga i kör eller måla akvarell, läser. Mannen i deras liv är inte längre centrum som förr - de vill ha ett jämlikt förhållande där båda parter respekterar varandra och ger varandra luft.
En del män verkar inte klara av denna förändring. När de inte längre får vara världens självklara centrum kan de känna sig snöpta (kastrerade). De vill fortsätta vara tuppar som kvinnorna ser upp till, känna sig som tjurar. För dem blir de medelålders kvinnorna "käringar", och de vänder ofta sin håg till yngre kvinnor. Kanske är det dessa män som hatar feminister och ger uttryck för det på nätet. (Jag undrar om även jag får en reaktion?)
Den här förändringen, när man som kvinna övergår från att behöva känna männens attraktion till att vara "sig selv nok", skulle vara intressant att få belyst. Även ur männens perspektiv.
LÄS OM KLIMAKTERIET
Övergångsåldern - inte så jobbig som man tror SvD 11.12.2012
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar