tisdag 13 augusti 2013

Hesselby Stockholm Folk Festival 2013

Årgång 2 av Stockholm Folk Festival på Hesselby slott var faktiskt en riktig höjdare. När jag läser igenom min recension av förra årets första dag så får jag för mig att arrangörerna tagit mig på riktigt allvar. I år var jag där både lördag och söndag, fram till midnatt. Söndagens kortare program hoppade jag över.


En folkmusikkollega hade tagit initiativet och frågat producenten om nedsatt pris för spelmän. Det resulterade i att alla som hunnit få koden kunde komma in till kraftigt rabatterat pris. Det kändes välkomnande!

Dansen var flyttad till ett tält nere i backen, med möjlighet att stå runt och titta. Visserligen stördes musiker och dansare av och till av dånet från Parkscenen, och visserligen var golvet, speciellt andra dagen, ganska buckligt - men det var ändå ett steg framåt. Spellistorna var fulltecknade båda dagarna, och för det mesta var det ganska många dansare uppe.

Den svenska folkmusiken var väl representerad av goda artister - även om mbsiken de framförde inte alltid var typisk svensk folkmusik. Här fanns Sofia Karlsson, Jonas Simonsson, Lena Willemark, Skäggmanslaget, Emilia Amper, Väsen, Ulrika Gunnarsson, Jonas Åkerlund, Olof Misgeld, Algot, Lomohofvet, Rydvall & Mjelva m.fl. Både Hesselby Spelmansgille och Spånga Folkdansgille stod på programmet.

Olika slag av världsmusik fanns, med betoning på irländskt-nordamerikanskt, men även blandat svensk-afrikanskt. Det var generellt hög klass på musiken med extremt duktiga musiker. Glada spralliga April Verch från Kanada, som steppade och spelade fiol samtidigt, och den tidigare Sverigebaserade bluessångaren Eric Bibb med den fantastiska gitarristen Staffan Astner gav mig ståhud. Men jag trängde mig aldrig in i tältet på Terassen eller i Vinkällaren, så de konserterna kan jag inte uttala mig om.

Kurser fanns: Polskedans, svenskt med Emilia Amper, kanadensiskt med April Verch, appalachian banjo med Cody Walters och bluegrassgitarr med Hayes Griffin. Dessutom visstuga med Ulrika Gunnarsson och allspel på borggården under ledning av tre samspelta flickor från Lomohofvet. Här och var kunde man också lyssna till buskspel av hög klass - kanske oftare utanför borggården än på den.

Kvinnliga artister var det gott om. Från scenen berömde sig Tomas Ledin av att det nu var över 50 procent kvinnliga artister, tack vare den stora damkören. Det var skillnad mot första året!

Vad jag saknade i denna blandning var asiatisk musik, men även New Orleans-jazzen - den fransk-afrikanska musiken där jazz, rock och blues har sina rötter. Det hoppas jag kommer med nästa gång! Och då ska det vara så ursprungligt som möjligt, inte den tradjazz som spelades av skolungdomar på 50-talet. Sådan finns tillgänglig!

Stämningen var över lag god och avslappad. Endast ett fåtal personer tycktes ha fått lite för mycket i sig, trots att så många gick omkring med ett ölglas i handen. Att man som lyssnande publik kan bli störd av dem som tycker musiken är bra bakgrund till högljutt prat är en annan sak. Att det ska vara en mänsklig rättighet att slänga fimpar och annat skräp på marken bara för att det är festival upphör aldrig att förvåna mig.

Bra var att de Parkscenen och Estradscenen var så höga att man kunde sitta på liten medhavd stol och se över de dansande. Vi är ju många som inte klarar att stå igenom en hel konsert!

Förbättringsmöjligheter finns förstås. Jag blev dock i år inte lika störd av volymen. Vissa toaletter saknades helt belysning - nog borde de väl kunna utrustas med soldrivna ljus- och rörelsedetektorer?

Många stolar och bänkar skulle behövas på borggården, både för buskspelarna och för dem som vill sitta och lyssna. "Gratis sillunch 13-15" stod det i programmet - men sillen tog slut mycket tidigt.

Dansgolvet måste få bättre underlag, och tältet helst kompletteras med ljudisolerande väggar. Dansspelet bör planeras så att stora grupper spelar när det pågår program på Parkscenen. Finlirarna får ta pauserna. Dansen bör inte börja förrän allspelet är över - det blir konkurrens om både musiker och publik.

Informationen om nedsatt pris för spelmän nådde ut dåligt. Det är rimligt att utövande musiker betalar mindre eftersom vi står för en del av programmet. Enklast är att låta dem som har eget instrument + de som trallar (kan sjunga upp vid entrén) får komma in till reducerat pris, med annan färg på bandet. De få som missbrukar detta kompenseras av att det blir fler spelmän som kommer - de är generellt snåla, många kommer i första hand för att få spela, inte för att lyssna.

En annan grupp som borde få reducerat pris är pensionärer. Det kan vara bra med fler äldre personer. Samtidigt tycker jag det var en alldeles utmärkt idé att ha en avgiftsfri dag! Det finns många i Västerled som har svårt med höga avgifter, fr.a. barnfamiljer.

Husbilsfolk som jag träffade tyckte att de fick stå väldigt långt bort. De tyckte att 20-talet ekipage skulle kunnat få rum mellan tivolit och festivalområdet.

Till nästa år hoppas jag att det går ut en inbjudan till alla spelmans- och folkdanslag i Storstockholm, både med erbjudanden om uppträdanden/dansspel och om reducerad avgift. Andra bra informationsvägar är Spelmannen, Hembygden och Folkmusik och Dans, nu när Izzy's blad inte längre finns.

Jag skulle också vilja att borggården betecknas som "buskspel och jam med ljudsvaga akustiska instrument". Då är all musik välkommen dit, inte bara svensk spelmansmusik. "Spelmansstämman", den pågår ju överallt, i form av dans, buskspel, scenframträdanden och lyssnande.

Och varför inte erbjuda tradjazz-jam?

Recension i SvD
Bilder och musikprov finns på Facebook

http://intressant.se/intressant 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar