Energi och hälsa i de fattigaste länderna

En stor del av ”den fattigaste miljarden”, som Hans Rosling uttrycker det, bor i Afrika söder om Sahara. Här föds 4-8 barn per kvinna mot drygt 2 som är det globala genomsnittet. Här är medellivslängden som lägst, bland annat på grund av aids.

Det är svårt att se hur hälsan i dessa de fattigaste av våra länder ska kunna förbättras utan ökad tillgång på energi. För att kunna läsa läxor behöver man ljus – en lampa i varje rum är inte ohemult. För att kunna laga mat måste man ha bränsle. Det är inte ohemult att slippa tillbringa många timmar varje dag med att samla ved utan i stället få tid för läxläsning och att slippa bli utsatt för mer eller mindre giftig rök. Energi behövs i jordbruket, till bevattning, transporter mm, för att frigöra tid för studier mm. Energi behövs för kommunikation: mobiltelefon, dator, radio, TV, skolböcker, tidningar. Energi behövs för att transportera grödor till marknaden, födande kvinnor till förlossningskliniken och vaccin till byarna. Energi behövs för att driva förlossningskliniken och sjukhuset och för att framställa vaccin och läkemedel.

Nästa fråga blir hur denna energi ska produceras. Att energin måste vara långsiktigt billig är en självklarhet. Man kan inte lita på att de idag rika länderna står för stora investeringar och underhåll under årtionden framåt, varför fastlåsning vid dyr teknik till varje pris måste undvikas.

Oljeenergi har återigen börjat stiga kraftigt i pris. Även Afrikas länder bör därför vara oljeoberoende, även om vi kunde acceptera att de släpper ut mer växthusgaser.  

Precis som i Norden finns det stora floder i Afrika. Här skulle vattenkraft kunna byggas ut, precis som hos oss. Det kan se väldigt enkelt ut – men man bör nog göra en konsekvensanalys innan man bestämmer om och på vilket sätt vattenkraftverk byggs. De stora vattenmagasinen i våra älvar är döda, sterila – ekologiska katastrofer. Varken plankton, fisk eller växtlighet finns där. Efter att Assuandammen byggdes ut i Nilen har jordbruket försämrats kraftigt eftersom de näringsgivande översvämningarna inte längre äger rum. Samtidigt har fisket i Medelhavet nedanför Nilen dött ut eftersom det finns för lite planktonnäring i vattnet. I Indien har människor som levt i skogarna längs den heliga Narmadafloden tvingats flytta till slumområden i städerna, med dåliga möjligheter att försörja sig. Vattnet går inte, som utlovat, till bevattning, utan snarare till kraftigt förorenande kemisk industri vid kusten.        

Att bara sätta igång att bygga ut vattenkraften i Afrika utan att ta lärdom från misstag i andra delar av världen vore ett stort misstag.

Kärnkraft då? Det finns, tyvärr, många saker som talar emot det: kärnkraft är mycket dyr att framställa. Uranbrytning förstör mark och vatten som kanske skulle ha kunnat användas på ett mer produktivt sätt. Uppbyggnad, drift och omhändertagande av avfallet kräver en fungerande samhällsstruktur med utbildad personal och avsaknad av konflikter och korruption. Detta är just vad som saknas.

Sol finns det gott om i Afrika. Vind finns det också, i olika omfattning. Kanske finns material för biogas. Små vattendrag är fler än de stora floderna.

Det finns enkel teknik för solvärme till matlagning. Solenergin räcker till de elektriska apparaterna och kanske lite till. Vindkraft kan hjälpa till med bevattning. Småskalig vattenkraft kan komplettera sol och vind utan att ge alltför stora ekologiska förändringar. Biogas kan användas till drift av traktorer och bilar, även om det dröjer tills dessa blir helt oljeoberoende. 

På konferensen Forum för miljöförskning 2011 i Uppsala 16-17 februari, anordnad av forskningsstiftelserna Mistra och Formas tillsammans med Naturvårdsverket, lyssnade jag på intressanta inlägg från min världsberömda kollega Hans Rosling och den likaledes världsberömda forskaren Johan Rockström från Stockholm Resilience Centre.

Hans Rosling drivs av en ”antropocentrisk humanism”. Han påpekade behovet av energi till den fattigaste miljarden, och tyckte att miljövännerna saboterar genom att motsätta sig t.ex. ut byggnad av vattenkraft. Johan Rockström har jorden i centrum och beskriver hur olika system närmar sig tipping point, vilket vore förödande för människan - allra mest för de fattigaste.

Dessa båda giganter borde få en hel dag, eller kanske en hel vecka, att stöta och blöta sina kunskaper och sina bevekelsegrunder mot varandra. Kanske de då kunde komma fram till en lösning, en vision, som fyller behoven av omsorg både om människan och om jorden.

Kanske en tredje gigant behövs – någon som kan visa en vision av ett ekonomiskt hållbart samhälle, som inte bygger på att vi tar ut mer av jordens resurser än vad som återinvesteras. Kanske en vision av tre sådana giganter skulle vara så lockande att politiker, beslutsfattare och vanliga människor skulle ta den till sig.

Vad andra skriver: FAO om odling av mat och energi,  Socialister om matpriserna.