Förnekelserörelsen genom tiderna

Via diskussioner om kärnkraftsartikeln (som också återfinns hos Läkare för Miljön) har jag fått länkar till Uppsalainititiativet ("för dig som inte vet bäst själv"), ett svar på Stockholmsinitiativet, en grupp "klimatförnekare".
Att det finns en förnekelserörelse har blivit allom bekant i samband med klimatdiskussionerna. Att det ofta är stora finansiella intressen som ligger bakom är inte lika känt. 

I väntan på domedagen

Somliga anser att domedagen kommer den 21 maj 2011. Andra tror att det dröjer ytterligare några år innan först den ekonomiska undergången kommer, därefter den stora energikrisen.

Under första halvan av mitt liv var jag totalt ointresserad av ekonomiska frågor. Så länge jag fick min lön, hade en buffert på banken och kunde betala av mina lån var allt bra. DNs ekonomisidor tittade jag aldrig på. Inte heller förstod jag vad börsen var.

Dock hade jag förstått att det fanns låg- och högkonjunkturer. Men jag förstod inte att det ena förutsätter det andra. Därför trodde jag inte på profetiorna i slutet av 1980-talet, då man varnade för lågkonjunktur. Det kunde ju inte vara möjligt – allt gick ju så bra, fler och fler fick arbeten, standarden steg.

Men så hände det. Det blev en kris på riktigt. Den angick inte mig personligen, men mina patienter.

"Sjukhusläkaren" har lösningen på sjukvård för gamlingar!!!

Jag har skrivit tidigare om sjukvårdens kommande problem allt eftersom vi gamla blir fler. "Hur länge kommer vi att ha vi råd med dagens sjukvård?" är en fråga jag ställt.

En artikel i tidningen Sjukhusläkaren diskuterar detta på ett mycket bättre sätt. Här lyfts alla problemen fram tydligt, och man försöker sig också på lösningar. Läs, le och fundera!

Tillit och välfärd

I helgen var jag på årsmöte med Kollektivhus NU, en paraplyorganisation för alla kollektivhus i Sverige. Kollektivhus från hela Sverige var representerade. Alla sorters människor, alla åldrar, alla kön, alla yrken. Men vi hade en sak gemensamt: vi vill bo i gemenskap, hjälpas åt, ingå i ett sammanhang. Stämningen var varm, samtalet ständigt pågående.

Att bo i kollektivhus är att känna tillit. Tillit till mina grannar, att mina blommor blir vattnade när jag är borta, att maten blir lagad och disken diskad, att jag alltid kan låna en kopp socker, att mina barn blir sedda. Tillit till att de märker att jag inte synts till när jag borde och att jag kan ringa mitt i natten om jag kommer i nödläge.

Ryssland bevakar min blogg

Den här bloggen har inte många läsare. Därför undrade jag vad som hänt när jag i statistikfunktionen såg en stor tagg, 40 läsare på en timme! Men sedan tittade jag på kartan - och såg att Ryssland var färgat mörkgrönt, dvs hade sökt på min blogg.

De länder som oftast är inne på min blogg är USA (som står bakom hela Google inklusive Blogger) och Ryssland. Eftersom folk där i allmänhet inte läser svenska så måste det vara sökmaskiner.

Anledningen till detta stora intresse måste vara att jag länkat till min artikel om Mayak, en stor kärnkraftsolycka i Sovjetunionen 1957. Då visste vi ingenting om den. Men idag finns det material på nätet. Själv hörde jag om den från ryska kärnkraftsmotståndare på turné runt Östersjön för något år sedan.

Snart är jag väl lika ovälkommen i Ryssland som i Indien.

Kärnkraft, energi och ekonomi

Kärnkraften har under många år debatterats bland medlemmarna i Läkare för Miljön. Många är naturligtvis emot, men det finns också de som anser klimatförändringarna kräver att vi utnyttjar kärnkraften.

I maj 2010 ordnade LfM ett seminarium om energi. Här blev det klart att tillgång till billig energi är mycket viktig ur ett välfärds- och hälsoperspektiv. Ska skolbarn över hela världen kunna läsa sina läxor krävs minst en glödlampa i varje rum. Ska spädbarns- och mödradödligheten i alla länder närma sig svenska nivåer krävs möjlighet att transportera födande mödrar och sjuka barn till sjukhus. Ska alla vaccineras mot mässling, polio etc krävs fabriker som tillverkar vacciner.

Betalt för mödan!

Jag har skrivit en enda bok i mitt liv, och kommer knappast skriva någon mer. Men tack vare denna bok, som inte blivit uppmärksammad förrän de senaste åren, betraktas jag tydligen som någon av en expert på Bhopal-katastrofen i Indien 1984. Men jag har inte forskat, bara sammanställt det andra skrivit. En kollega i USA har doktorerat på ämnet. jag känner mig mycket hedrad av att ha fått uppdraget.

Det blev jag som ombads skriva ett kapitel om Bhopal-katastrofen i en stor encyclopedi om hälsa och miljö. Till råga på allt har jag fått betalt - en knapp tusenlapp, vilket väl blir mellan 50 och 100 kr i timpenning. Men det känns väldigt fint! Mina inkomster från boken har ju varit tämligen blygsamma.

Jag känner mig mycket hedrad av att ha fått uppdraget. Och är det något som vi kan säga att International Medicial Commission on Bhopal 1994 (IMCB) bidragit till så är det att Bhopal inte glömts bort.