Invasionen av Normandie

Min blogg om mitt besök 2009 hos "svenskhusen" i Calvados, Normandie, har uppmärksammats från Frankrike. En bok kommer att innehålla ett kapitel som skildrar min fars insatser för "les Suédoises". I dagbokstexten från resan fortsätter jag att reflektera över andra världskriget.

När vi kom till Caen vände vi näsan västerut, mot kusten där de allierades invasion skedde. Vi stannade i en liten stad där det finns ett embarkment-muséum och där hamnen byggdes.

Jag har inte vetat mycket tidigare, men så här var det i huvuddrag. Churchill kom på idén att invadera från Normandie eftersom tyskarna hade befäst kusten norröver mycket bättre. Men här finns inga naturliga hamnar, vädret är mycket ombytligt. Han sa att det måste gå att lösa (jfr Kennedy och mannen på månen). Under största hemlighet (! hur klarade de det??) planerade man, ritade man, konstruerade man, tillverkade man, transporterade man alla bitar i en byggsats till en jättestor hamn. Det handlade om båtar som skulle sänkas som de första vågbrytarna, jättekassuner i betong som blev de ”riktiga” vågbrytarna, jättelånga bryggor av hopbyggda bitar som kunde följa med vågor och tidvatten upp och ned, jättestora plattformar som kopplades till bryggorna så flera båtar samtidigt kunde lägga till och lossas från flera håll samtidigt.

I styrkorna var det ett antal arméer från många olika länder som deltog. Engelska styrkor bestod delvis av norrmän, tjecker, greker m.fl. De var mängder, och allt detta skulle samordnas.

Allt hade skett i hemlighet, och det verkar inte som om tyskarna anat något i förväg.

Man började med att bomba tyska befästningar längs kusten, att släppa ut fallskärmsdummies (som hade sytts) och aluminiumfoliebitar för att störa radarn och avleda dem. Sedan kom landstigningsbåtarna till fyra olika stränder. Soldaterna hade stått som packade sillar. Nu fick de gå ner i kallt vatten till brösthöjd, utan att blöta sina vapen. På grund av missar i bombandet blev de första som kom mer eller mindre ner nermejade direkt. Men sedan vällde man in över land och säkrade kustremsan. Direkt kom det båtar som sänktes som vågbrytare, sedan kassunerna som bogserats över kanalen (på bredaste stället) och alla andra byggbitar. Inom 1-2 dygn fanns en fungerande hamn. Då utbröt en tre dagars storm som förstörde en del men det mesta höll. Man kunde då köra över alla båtar med stridsvagnar, jeepar, mat, vapen, förnödenheter, och lossa, lossa, lossa. Så körde man vidare inåt land och blev mottagna med blommor (enligt journalfilmerna som visades).

Caen lär ha varit särskilt svårt att ta, enligt en kanadensisk bok som jag bläddrat i.  

Oavsett vad man tycker om krig (som jag inte tycker om, det måste finnas andra sätt att lösa konflikter) så måste man beundra hela denna stora affär. Och som sagt, hur lyckades man hålla det hemligt under 1-2 års planering? Men den skedde till ett högt pris. En soldat hade sagt att när han klev av båten, då började helvetet. När man ser bilder av sårade så uttrycker deras ögon hopplöshet, uppgivenhet. Inte någon segerglädje inte. Å andra sidan så var väl dessa soldater åtminstone över 18. Vad jag förstår tog tyskarna ut 16-17-åringar, eftersom de äldre tagit slut.

Dagen D var 6 juni 1944 – i april 1945 var kriget slut.

Boken om Indiens frigörelse av Dominique Lapierre, som Lena och jag läst med stor behållning (den är jättespännande) inleds med tillståndet i London nyårshelgen 1946-1947. Allt är grått, mörkt. Kallt inne och ute. Nästan inget ljus i dimman, inte heller ute. Inget firande. Brist på mat, brist på kol, brist på allt. Alla resurser uttömda av kriget. Hertigparet av Mountbatten där hustrun är kungens syster (eller av liknande hög rang) ombeds resa till Indien och sköta frigörelsen – Storbritannien har inte längre råd att hålla Indien. När de kommer fram skiner solen, det är varmt, betjänter och vakter i vita livréer med turbaner och fjädrar tar emot. Hertiginnan har sina två små hundar med sig. Hon ber att få upp mat åt dem till sitt rum. En betjänt kommer med kyckling. Kyckling! Det har hon inte sett på flera år. Hon tar hundmaten, stänger in sig i badrummet och slukar kycklingen …

Jag var tre år när kriget tog slut, och ändå har jag på något sätt vuxit upp med det. Visst är det konstigt? När catalinan sköts ner över Östersjön var jag övertygad om att det skulle bli krig igen …