På 90-talet, när de stora privatiseringarna skedde under alliansens regeringstid, talades det om att det skulle vara så bra med många olika "utförare" - dvs. mångfald i driften. Det skulle finnas stora fördelar framför fortsatt "enfald", dvs. att enbart region/landsting eller kommuner stod för drift av vård, omsorg, skola och annan lagstadgad och skattefinansierad verksamhet.
Idag vet vi bättre. Skoluppror pågår där man kämpar för att få bort vinstintressena från skolan. I Region Stockholm skenar kostnaderna för all sjukvård utom den fysiska primärvården, som tycks gå en långsam strypdöd till mötes.
Lagen om offentlig upphandling (LOU) fanns på plats när privatiseringarna började, grundat på ett EU-direktiv. Enligt vad jag har hört hade det funnits möjlighet att göra undantag för skola, vård och omsorg, och detta ska ha skett i andra länder. Men Sverige skulle göra det ordentligt.
Under de borgerliga regeringarna på 1990-talet började man driva privatisering av sjukvården, som ett sätt att effektivisera den. I Stockholm knoppades vårdcentraler i Stockholm av. Personalen fick överta mottagningen för att driva den vidare som kooperativ eller aktiebolag. På den tiden såg man inte att företagets ekonomiska värde låg i patienterna och personalen, så det var mest inventarierna man betalade för.
Det var nu som LOU kom att få betydelse. Jag skrev två artiklar i Läkartidningen: En som handlade om upphandlingens effekter på sjukvården och en som handlade om läkarnas förändrade ledarroll. I stort sett alla mina farhågor har infriats. Den första artikeln har publicerats på den här bloggen som en följetong. Använd sökfunktionen och skriv "Mångfald". Det finns också en uppdaterad version, på svenska och engelska: Från solidaritet till privat försäkring.
I Västmanland var distriktsläkarna tidiga med att knoppa av sig och bedriva primärvård på små privata vårdcentraler där patienterna listades hos sin läkare. På denna tid var det fortfarande i huvudsak områdesansvar som gällde. En vårdcentral hade i uppdrag att ta hand om alla som bodde i distriktet. Möjligheten för patienten att få byta vårdcentral varierade mellan olika landsting.
Det var dock fortfarande svårt att bemanna vårdcentralerna i Västmanland, enligt Dagens Medicin. När kontrakten gick ut måste en upphandling göras, vilket ledde till att hela systemet slogs sönder (Läkartidningen).
Det blev tydligt att upphandling kunde leda till att välfungerande verksamheter lades ner och att patient-läkarkontakten bröts. Då anammade man den modell som prövats inom skolan: En "check" som följer med patienten, som väljer på vilken vårdcentral hen vill lista sig ("vårdval"). Nu blev det uppenbart var det ekonomiska värdet finns: i patientstocken och i personalen.
I Stockholms läns landsting hade borgarna bestämt sig för att sälja ut så mycket primärvård som möjligt innan man förlorade valet. I Södra sjukvårdsområdet (Södermalm och de södra närförorterna) fick man ge de sista vårdcentralerna mycket förmånliga villkor för att förmå personalen att ta över.
Björkhagens vårdcentral var en där läkarna nappade. De drev en bra vårdcentral, på sätt som allmänläkarkåren anser vara bra. Men efter något tiotal år blev de väl trötta. De var inte mer än människor och sålde mottagningen till ett vårdbolag, med vinst. Att detta vårdbolag sedan skulle ta hem vinsten gjorde inga större avtryck, vårdcentralen fortsatte som tidigare. Men sedan såldes mottagningen till bolag nr 2 - med vinst förstås. För att nr 2 skulle ta hem vinsten beordrade de personalen att arbeta på ett annat sätt. Det ledde till stor personalflykt och svårigheter att åter bemanna upp mottagningen. Under flera år fick man köra med hyrläkare, hyrsjuksköterskor, medicinskt ansvarig läkare på distans mm.
Försäljningen av Serafens vårdcentral väckte i efterhand stor uppmärksamhet. Genom olika manipulationer av organisationen kunde man sälja den till enbart värdet av inventarierna. Det visar sig att beslutet var fattat på sådant sätt att det inte gick att överklaga. Läkarna som i december 2007 tog över sin vårdcentral satsade 700 000 kr. Fyra år senare sålde de den till Capio för 20 miljoner. (Sveriges radio och Dagens Arena 2012).
Sedan dess har de stora riskkapitalisterna sett att sjukvård i Sverige är ett bra investeringsobjekt - där löper man väldigt låg risk.
Idag är det marknadsskolan som står i fokus. Läraren Filippa Mannerheims anklagelse i Expressen 2020 utlöste debatten. Läraren Markus Larsson har startat tankesmedjan Balans och gett ut en serie böcker. Till och med riksdagen och vissa borgerliga politiker börjar tveka om ändamålsenlighet med fria vinster inom skolan.
Skola, vård och omsorg. Grundbultarna för ett civiliserat samhälle. Skolan för alla började vi bygga upp 1842. De första provinsialläkarna tillkom på 1600-talet, och den moderna primärvården byggdes upp från 1960-talet.
En gång blev jag som facklig representant inbjuden att vara med på ett seminarium med sjukvårdsstyrelsen. Det var en workshop där vi delades in i blandade smågrupper. Först fick vi i uppdrag att bygga upp en god sjukvård (eller var det ett samhälle?) enligt vissa kriterier. Vi diskuterade och planerade, och insåg att det skulle ta många många år att nå dit. Nästa uppgift var att riva ner den. Det gick på veckor eller månader.
Ungefär som att det tar århundranden att bygga upp en stad. Men dagar eller veckor att rasera den - med vapen som kanske har delar tillverkade i Sverige. Att vi har en stark vapenindustri gör att vi har råd att ta emot flyktingar.
Se också mina bloggar 2011-2014 Tankesmedja allmänmedicin
Mina tidigare bloggar i detta ämne citerades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar