På 30-talet, då Sverige var ett fattigt land, infördes barnbidrag till fattiga familjer. År 1947 blev det allmänt, oavsett inkomst.
Idag har det förlorat sin betydelse i kanske de flesta familjer. Men i låginkomstfamiljer är det fortfarande viktigt. Att ge ett bidrag till alla, utan inkomstprövning, gör att ingen behöver känna sig utpekad. Det är bra för jämställdheten. I tider av starkt nyliberalt inflytande brukar det dock ifrågasättas.
Nu har det kommit en undersökning som visar att det bidrar till fattigdomsbekämpning och förbättrad hälsa i låginkomstländer som Sydafrika och Brasilien. Familjerna använder pengarna för att skaffa bättre mat och skicka barnen till skolan.
I Bhopal, Indien, efter gasolyckan 1984, fick familjerna en liten slant varje månad som tillfällig ersättning i väntan på beslut om definitiv ersättning. En sociologiprofessor skrev en artikel om att pengarna gick till lyxkonsumtion och alkohol. När jag intervjuade familjer kom det fram att det användes till mat, skola, medicin och förbättring av bostäder - precis sådant som behövdes. Det var viktigt att barnen fick gå i skola eftersom många hade försämrad lungfunktion och inte skulle kunna försörja sig som grovarbetare mm.
Enligt min åsikt var Indiens största misstag efter frigörelsen 1947 att inte införa obligatorisk skolgång. I stället lagstadgades varje barns rätt att gå i skola. Men vad har en 7-åring att säga till om om familjen behöver hans eller hennes arbete? Vem tillvaratar 7-åringens rättigheter?
Om man hade börjat bygga ut för obligatorisk skolgång 1947, på samma sätt som vi börjad 1842, så hade säkerligen befolkningen inte ökat på lika mycket. Hälsoläget hade varit bättre, och kanske hade den indiska ekonomin blivit en "tiger" betydligt tidigare. Jag har foretfarande svårt att förstå denna miss.
Artikeln om "barnbidrag" finns i Newsweek:
http://www.newsweek.com/2010/10/25/the-new-fix-for-poverty-give-cash-to-the-poor.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar