När Sverige inte var svenskt

Människor som anser att ett land ska styras med våld och makt vill gärna möta upp kring statyn av Karl XII den 30 november. De gillar också Gustav II Adolf, den andre krigarkungen.

Men nationalistiska partier, som Svenskarnas parti och Sverigedemokraterna, kan ju knappast gilla krigarkungarna. För på deras tid var Sverige allt annat än etniskt svenskt. Våra krigarkungar bidrog i hög grad till att Sverige blev blandat, etniskt, genetiskt och kulturellt.

Under sjuhundra år låg Stockholm mitt i Sverige. De bofasta undersåtarna talade samiska dialekter, finlandssvenska, tornedalsfinska och andra finska dialekter, älvdalsmål, göingemål, gotländska och andra versioner av svenska, olika tyska och polska dialekter samt latin. Överklassen bytte från tyska till franska, och med krigsfångar och invandrare kom ryska, jiddisch och romani. 

Handel, kulturutbyte, krig och diplomatiska förbindelser medförde kortare eller längre vistelser av besökare med andra modersmål. Liksom i andra delar av världen idag var det vanligt bland över- och medelklass att man talade många språk och att man gifte sig över gränserna.

Med tiden utvecklades en sorts rikssvenska som talades inom rikets administration. Den hämtade influenser framför allt från tyska och franska, i modern tid även engelska, men där finns också många finska och turkiska ord. 

Krigarkungarnas soldater och officerare tog inte bara med sig krigsfångar, hustrur och dyrbarheter som de roffat åt sig under sina plundringar. De tog också med sig maträtter som sedan blev svensk husmanskost, t.ex. kåldolmar och köttbullar. Kanske var det också så madrassen kom hit. Regementsmusikerna lyssnade och tog med sig musik. Tyger, kläder och schalar påverkade modet här hemma.

Rikets säkerhet krävde befolkade gränstrakter. Skogsfinnar, som var duktiga på svedjebruk och utvinnande av myrmalm, lockades att bosätta sig i gränstrakterna mot Danmark (nuvarande Norge). Det avspeglas i finska orts- och personnamn i Värmland och Dalarna.

Krigandet krävde vapen som i sin tur krävde stål. Gruvnäringen fick ett uppsving. För att få hög kvalitet på stålet importerade man yrkesmän från andra delar av Europa, bl.a. smeder från Vallonien i nuvarande Belgien-Frankrike. Förutom sina gener tog de med sig språk, kultur och seder. I norra Uppland har man fortfarande karnevalståg när fastan börjar.

Krigandet ledde till att vi blev av med inte bara med den östra rikshalvan, det som nu är Finland, utan också med de delar av Polen, Nordtyskland och Baltikum som ingått i Sverige. Å andra sidan fick vi Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän och Norge från Danmark. Sedan dess ligger vår huvudstad i utkanten av vårt land. Det är nu drygt hundra år sedan våra gränser sist ändrades.

Våra krigarkungar bidrog i hög grad till att Sverige blev blandat, etniskt, genetiskt och kulturellt. Man måste kunna sin historia.

Att stormaktstidens krig fortfarande glorifieras, trots vad de medförde i outsägliga plågor för soldaterna, svält och missväxt för de kvarlämnade familjerna, folkminskning, utarmning av landets resurser - det är något jag inte förstår.

Vi ska komma ihåg att krig och makt alltid varit en fråga för en liten del av befolkningen, de besuttna. Folket har inte haft inflytande, det är de som drabbats hårdast. Vinner de bruna Sverige (snarare genom en väpnad kupp än genom demokratiskt val) kan vi räkna med samma sak. En liten grupp ska hålla merparten av Sveriges invånare i schack. Med vapen. Som i andra totalitära stater.

Referens: 
När Finland var Sverige. Herman Lindqvist, Bonnier 2013. ISBN 9789100129118.  Ad Libris
Finlands historia är också vår  SvD 10.9.2013
Historien väver oss samman  Aftonbladet 17.8.2013
Korstågen till Finland var inga kyrkliga företag  Åbo Akademi MfÅA 7/98

Läs också:
DNA och musik följer inga gränser
Folket och nazisterna i Kärrtorp

http://intressant.se/intressant