Mottagandet av dem som kom 2015 pågår fortfarande för fullt i mitt hjärta, min hjärna och min dator
Hösten 2015. Jag blev kontaktad av en bekant från ett studieförbund. ”Kan du inte hjälpa till med en studiecirkel i svenska för alla flyktingarna på det stora hotellet i Farsta?” Jag fick med mig några grannar, och fram till sommaren var vi där varje vecka.
I januari 2016 träffade jag två unga folkmusiker från Afghanistan. Dem måste jag visa vägen till svensk folkmusik tänkte jag.
På hösten upptäckte jag att Sverige tänkte utvisa de här ensamkommande killarna från Afghanistan. Jag samlade fina namn, gjorde ett upprop och en facebookgrupp som då hette Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Tänkte att till jul är väl det här över – för det förstår väl alla att man inte kan utvisa tonåringar till Afghanistan!
Men det var då mitt nya liv framför datorn började.
Både svenskar och afghanska killar hittade till facebookgruppen. På våren 2017 kom nödropen – "jag orkar inte leva längre". Vi admins vakade på nätterna.
Till midsommar blev musikerkillarna hemlösa och flyttade in hos mig. Något av det tuffaste jag gjort i mitt liv var att berätta för dem att de fått avslag från Migrationsverket.
På sommaren satte sig killar från hela Sverige på Medborgarhusets trappa. Några blev kvar in i oktober – de hade ingenstans att ta vägen.
På hösten startade vi föreningen Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar, där Karin Fridell Anter är ordförande. Hon blev min nära vän och medarbetare.
Jag slutade spela fiol. Jag slutade sjunga. Jag var trött. Kände mig maktlös.
I november ordnade jag en demonstration med efterföljande fest på hemligt ställe, med afghansk mat och levande musik. Så roligt att se killarna äta sig mätta, dansa, koppla av!
I januari 2018 flyttade två killar in till min granne i kollektivhuset. Som mest hade vi fem killar samtidigt i huset.
Hösten 2018: Karin Fridell Anter och jag ordnade en internationell konferens ”How safe is Afghanistan?” Inte ett ord i media.
2019 reste två av killarna i huset till Frankrike. De är fortfarande kvar i våra hjärtan.
Nu dök barnfamiljerna upp på Norra Bantorget. Vi ändrade namnet på facebookgruppen till Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
Hösten 2021 gav vi ut boken Den onödiga flyktingkrisen –rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021. Över 500 sidor, tillkomna på nio månader. Ungefär 50 personer bidrog.
De senaste åren har jag övat med unga män som återigen sökt asyl och måste övertyga Migrationsverket om att de är avfällingar från islam, västerländskt indoktrinerade mm. För en del gick det bra, andra fick lämna Sverige.
Hösten 2024 ordnade vi ett riksdagsseminarium om rättssäkerheten på Migrationsverket.
Just nu jobbar vi för fullt med uppropet Rör inte depermanenta uppehållstillstånden!
Så mottagandet av dem som kom 2015 pågår fortfarande för fullt i mitt hjärta, min hjärna och min dator.
Jag är inte ensam i detta. ”Vi” är många.


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar