Julen kan firas på många olika sätt

Här tänker jag skriva lite om hur julen firats i tidigare släktled, och hur jag firar den nu. Jag kommer inte ifrån att skriva om varför vi firar "jul".

Om julen

Vår nordiska kultur har rötter (kanske inte alla rötter dock) i den indoeuropeiska kulturen. Indoeuropéerna kom troligen från trakterna runt Svarta havet. Med hjälp av hästar, stridsvagnar och vapen spred sig åt alla håll. Även deras språk tog över - de flesta språken i Europa är indoeuropeiska språk. Kanske högtidlighållandet av solstånden redan fanns i Europa - eller förde indoeuropéerna med sig det. Att midvintersolståndet, liksom vårdagjämning, midsommar och höstdagjämning, uppmärksammats långt före Jesu födelse finns det bevis för.

Jul är ett urgammalt ord - yule på engelska, joulu på finska. Enligt uppgift brydde sig inte de kristna missionärerna om att försöka byta namn på midvinterfirandet i Norden. Det betyder att alla vi som inte riktigt tror på sagan om Jesus med gott samvete kan fira jul, med alla dess icke-kristna ingredienser, och säga "god jul!" till icke-kristna medmänniskor. 

Min fars jular

Min farfar var "godsägare" i Kolbäck, dvs. han hade ett stort jordbruk och var en inflytelserik person. Det fanns statare på gården som låg precis intill kyrkan. Det var noga med att julen började på juldagen - först då, när man förberedde sig för julottan, fick man säga "god jul" till varandra.

Juldagen var helig, därför skulle så lite arbete som möjligt göras då. Matlagningen hade man skött under den hektiska december - julbaket, slakten, tillverkning av julkorv, syltor etc, lägga lutfisken i blöt, sätta ölet på jäsning, koka skinkan mm. Julaftonen var som en vanlig lördag, dvs. med lite ledigt framåt kvällen. Men det gällde att göra undan jobbet inför juldagen, framför allt det som gällde djuren. Därför blev det en snabb måltid i köket där familjen och arbetarna (statarna också?) passerade spisen där de doppade gammalt bröd i skinkspadet. 

Att gå i kyrkan (med facklor) på julottan var en självklarhet. Lika självklart var det att kvinnorna täckte sina huvuden och männen tog av sig hattarna och mössorna. 

Efter julottan skulle det tändas ljus i alla fönster. Sedan kaffe med speciella julmorgonskakor: platta mördegskakor med äppelmos emellan. 

När jag var riktigt liten firade vi varannan jul hos farmor och farfar, som då byggt sig en "pensionärsherrgård" (som sedan blev anstalt mm) och överlåtit gården på en släkting. Därifrån har jag bara något enstaka minne. Men en överdådig måltid i den bistra kalla matsalen hörde säkert till.

Jag är fullt medveten att i de flesta familjer i Kolbäck gick det inte till på detta sätt. Där var julfirandet betydligt påvrare.

Min mors jular

Min morfar dog innan jag föddes, och mormor träffade jag bara på sjukhemmet där hon vårdades på grund av en icke läkt lårbensfraktur (detta var före protesernas tid och ett riktigt elände). 

Min morfar ägde en hytta (för järnmalmsframställning) i Gusselby, utanför Lindesberg. Han byggde sig också en herrgård i grekisk stil. Morfars far tyckte han hade hybris (övermod) och besökte aldrig skrytbygget (som senare blev anstalt, vandrarhem, flyktingförläggning mm mm.). 

Här var doppet på julaftonen något helt annat. Detta var enda gången på året som herrskapet åt i köket, tillsammans med tjänstefolket. Då bullades all julmaten upp. Doppet bestod inte bara av skinkspad utan också av steksky, redning, köttrester - och konjak. 

Till kyrkan och julottan var det nog släde som gällde.

Jag är fullt medveten om att t.ex. torparna som kom med kolet till hyttan firade en betydligt mer spartansk jul.

Min barndoms jular

Jag bodde i en stor villa i Saltsjöbaden med tre äldre och ett yngre syskon. Mina föräldrar kallades "mor" och "far" - uttryck jag fortfarande tycker om. Vi duade dem inte, man sa "far" eller "mor" i stället för du. Men de äldre syskonen lade bort titlarna med dem, och så småningom bad jag också att få göra det. Språket flyter lite lättare då, avståndet blir kortare. 

Under december pågick allt julstök. Pepparkaksbak, pepparkakshus, saffransbröd, olika kakor. Så vände mor upp och ner på hushållsassistenten och malde kött, trädde på tarmar och stoppade korv. Kålsoppa som julkorven lades i. Far lade russin i damejannen med svagdricka så den skulle jäsa fint. 

Vid det åttkantiga bordet i hallen tillverkade vi julgranskarameller, flätade hjärtan och mycket annat. 

Scouternas julkalender hängdes upp i trappan, och vi småbarn (min lillebror och jag) fick så småningom överta ansvaret för att öppna luckorna. 

Lucia firades med levande ljus i håret på storasyster och i händerna på oss andra. Det var viktigt att endas Lucia hade rött band runt livet. Som tärna fick man ha glitter. Pojkarna hade stjärngossemössor förstås - väldigt obekväma, åker lätt på sned. Mor hade gått ner i förväg och ordnat med kaffe och lussekatter, så det var väl bara far som blev uppvaktad kanske. 

När man gick i fjärde ring (sista året på gymnasiet) skulle man ha fest hela natten - jo, då förekom det alkohol. Min klass var på Erstaviks slott. Sedan skulle man lussa några utvalda lärare innan man gick till skolan. Där tror jag det var tredjeringarna som stod för luciatåget. 

Julgranen inhandlades hos fiskaren tror jag. 

Att tassa ner på julaftonens morgon och beskåda allt som hänt efter det att vi lade oss på kvällen var fantastiskt. Där stod krubban - en trälåda på högkant med blå pappershimmel innaför och lampa som lös genom den utskurna stjärnan. Trästallet, vitmossan med speglar som sjöar, alla figurerna. I fönstret lyste adventsstjärnan. Julgranen var klädd. Juldukar, ljusstakar. I hallen tallris med röda "bär". Dofter.

När vi blev lite större var vi också delaktiga i att pynta kvällen före julaftonen. Men det var ändå spännande att gå ner och se hur hemmet förändrats.

Under ett antal år hade vi småungar en privat ceremoni med vår morgonpigga mor. Hon bredde ut den stora fårskinnsfällen framför kakelugnen i barnkammaren, tände brasa och bar upp frukostbrickan. Där satt vi och myste medan övriga familjen snusade på. Storasyskonen blev riktigt avundsjuka när de så småningom upptäckte vad de missat.

Far brukade på julaftonens förmiddag ta tåget till sta'n för att handla julklappar. Det var praktiskt, tyckte han, eftersom affärerna var folktomma då.

Doppet blev mer enligt mors modell än enligt fars. Ibland kunde det bli försenat för att vi väntade in någon av storebröderna som extraknäckade på posten och cyklade runt samhället med julkorten eller telegrammen. Det goda doppet med färskt! bröd och skinkan var det viktigaste. Sillar och syltor hoppade jag nog över. Måltiden avslutades att spettekakan, som sänts med tåget från faster i Landskrona, sattes mitt på bordet och de första fönstren skars ut. Det gällde att den inte var alltför torr och smulig, men heller inte så fuktig att den säckade ihop, vilket hände någon jul.

Sedan försvann de stora på hemliga uppdrag, dvs. slå in klappar och fixa rim i sista stund. Men på eftermiddagen fick vi höra hur mor ropade ner oss - tomten kommer! Tomten kom vandrande med sin säck ända från Kolbäck. Han använde aldrig ringklockan, bara dunkade på dörren. Vi fick inte tända takljuset i hallen, bara levande ljus. Tomten gav oss ett paket var, ofta något från farmor & farfar. Tomten fick några kakor tror jag - det var viktigt att han inte gick ut med julen.

Vi små spelade med i spelet fastän vi hade förstått. En gång sändes vi till grannen för att hämta fars gamla vita militärfårpäls - med pälsen utåt, precis som tomten hade haft. En annan gång hade tomte långa röda naglar, precis som storasyster. 

Sista gången tomten kom var det härlig vit snövinter. Mina storasyskon hade tillsammans med min far köpt en radiogrammofon till mor. Den gick inte att slå in. Så vi satt alla på ett storasyskons rum och lyssnade på jazzmusik. Far låg och sov. Så uppfattade jag plötsligt att det dunkade på ytterdörren och rusade ner - där var tomten! Jag rusade upp och sa åt alla att komma ner.

Det visade sig vara mor som gjorde sin debut som tomte. Hon la ner energi på att vara riktigt tomteaktig när hon vandrade uppför trädgårdsgången, för hon tänkte sig att vi stod i fönstret och tittade. 

Jag har fortfarande inte klart för mig vem som hade "ansvaret" för tomteceremonin. Men mor blev mycket besviken, och tomten kom aldrig tillbaka.

Efter tomten blev det kaffe och många sorters kakor. Sedan var det samling runt pianot. Mor spelade och vi sjöng julsånger, i stämmor om möjligt. Far läste en snutt ur bibeln. Men allt detta bara när jag var riktigt liten - jag tror att storasyskonen förklarade sitt ointresse.

Därefter bars klädkorgen med alla julklappar in, och vi bänkade oss runt bordet med saxar försedda. Med sju personer som gav minst en klapp till var och en av de övriga och vers på varje paket som skulle läsas högt medan alla lyssnade tog det många timmar. Under tiden drack vi julmust? och åt godis från faster i Bodafors. Sedan måste mor ut i köket och fixa lutfisk och gröt. 

Så tändes de levande ljusen i granen, alla tittade på dem. Jag kan inte minnas att det någonsin började brinna i granen. Men det fanns elektrisk belysning också. 

Allra sist dans kring granen. Mor som utbildad gymnastikdirektör kunde allihop, inklusive Hej tomtegubbar som jag inte hört att någon annan dansat. Den var rolig, för man bildade en orm inne i ringen, och alla i ormen måste hoppa runt ett halv varv på ett visst taktslag.

Men det där året med den lilla radiogrammofonen hände något. När alla klappar var utdelade hade var och en en tämligen liten hög med klappar framför sig. Alla verkade förvånade. Men som på ett givet tecken rusade alla ut, utom lillebror. Sedan kom vi tillbaka bärandes saker som var för stora att slå in. Jag fick ett njurformat toalettbord med volanggardin, från mor och syster. Far fick en stor fruktkorg som var en muta från något företag (vilket jag inte förstod). Lillbrorsan fick en hög med stenkakor med - vad heter det nu? - synnerligen medryckande musik. Någon fick skidor. Etc etc. Men mor fick det finaste - en liten radiogrammofon för EP och LP! Hon blev så lycklig. Vi satte på lillbrorsans skivor, mor fick min tehuvepresent på huvudet och alla dansade.

Därefter kom vi överens om att ingen var hungrig och absolut inte sugna på lutfisk, potatis, vitsås, risgrynsgröt. Så mor slapp fixa den maten. I stället blev det te och skinkmacka.

Det blev aldrig mer lutfisk på julaftonen. Men mor och far såg alltid till att äta det någon annan juldag. Även doppet åt man också på nyårsafton och trettondagsafton, som ju var vardagar.

Juldagens morgon väcktes man vid 5-tiden för att få kaffe eller te och julmorgonskakor - mördegsplattor med äppelmos emellan. Dessa var svåra att baka och åts bara en enda gång om året. Alla önskades "god jul". Sedan gick alla till julottan med facklor, utom vi småungar när vi var riktigt små. Storasyskonen klagade. När de kom hem var det tända ljus i fönstren. Glöggen tillagades framför brasan i öppna spisen. Konjak hettades upp och sattes eld på. Ett galler lades över grytan, och på det bitar av en sockertopp - senare sockerbitar. Jag vet inte vem som tyckte om denna glögg. Jag blev aldrig tillräckligt stor för att smaka den innan även denna sedvänja upphörde. - Sedan gick far och syskon och la sig igen.

När vi små blev större gick vi också med till julottan. Men för mig som hade svårt att gå var det ganska jobbigt. Men fint, med facklorna som lades i högar utanför kyrkan. Och fint att sjunga psalmerna! Men intresset ebbade ut, det var nog mest mor som tyckte att upplevelsen var värd uppoffringen.

Några gånger åkte vi till scouternas julotta i Riddarholmskyrkan. Det var nog när vi hade bil, den lilla Goggomobilen, och storasyskonen flyttat ut. Den kyrkan har vare sig uppvärmning eller el. Det var kallt, stearinljus i alla fönster. Fint!

Juldagen var lite besvärlig. Då var det fars mostrar i stora våningen på Linnégatan som gällde. Fanny & Alexander-stämning. Fullt av mer eller mindre okända släktingar, långt bord med vita dukar, kristall, silverbestick och krokanen i mitten, uppasserskor i svarta klänningar och vita förkläden. Måltiden inleddes med buljong i flata koppar, med ostpinnar. Sedan stek med brun sås och konserverade bönor tror jag. Efterrätt troligen bär och grädde samt en bit krokan. 

Där förväntades alla sitta still och uppföra sig - även små barn. Mor tog med lillebror och mig många gånger under förevändning att vi skulle på toa. I stället sprang vi fram och tillbaka i  det långa serveringsrummet. Hosta fick man inte göra - det var bara att låta bli, enligt en av "mostrarna". 

När mostrarna blev för gamla blev det i stället fin middag hemma. Då stod det uppdukat ett smörgåsbord som vi fick plocka från innan vi satte oss till bords. Jag tror att det var en uppfostringsgrej, vi skulle veta hur man beter sig i fina kretsar. Och ja, det ger en viss säkerhet att veta hur man hanterar många glas eller bestick. - Här införde mor så småningom en god efterrätt: Mandelformar med hallon, senare hjortronsylt, och grädde.

Annandagen var den lössläppta dagen när man fick göra lite vad man ville. Leka med sina julklappar. Kanske åt vi kålsoppan då. Eller gick vi på teater eller operett - det hörde till under julen. Under flera år tog en av "mostrarna" med lillebror och mig på operan, där vi såg Lille Petters resa till månen (spelades 1929-1967).

På nyårsaftonen vad det dopp i grytan, skinka och allt det andra. På kvällen försökte storasyskonen stöpa tenn för att förutspå framtiden. Jag vill minnas att det gick så där. Kanske var det här, till midnatt, som glöggen kom in? Nyårsdagens morgon hittade lillbrorsan och jag varsin strumpa i sängen, med apelsin, spettekaka, andra kakor och någonting att läsa. Vi skulle sysselsätta oss på egen hand så de andra fick sova. - Fin middag med vita dukar etc. Trettonhelgen blev lite liknande, men ingen strumpa.

Av och till kom det kusiner och andra släktingar på besök under julhelgerna. Det var trevligt, blev omväxling. Ibland var det också julkalas, på min mors namnsdag 4 januari eller på trettondagsafton. Dansade runt granen gjorde vi ett flertal tillfällen, stora och små. 

Allra sist blev det julgransplundring med Bro bro breja, leta påsar och andra lekar. Mor och Lena var bra lekledare. Sedan var julen äntligen slut. 

Jag vet också att i Saltsjöbaden var klasskillnaderna stora. De som bodde i arbetarbostäderna "på andra sidan järnvägen" firade jul på ett annat sätt. Liksom flyktingarna från Estland som bodde inhysta lite här och var. 

Mina föräldrar fick denna sin första jul 1930. Kolla detaljerna!

Mina vuxenjular

När vi fick barn beslöt vi oss för att julen skulle vara en tid när man var tillsammans, när man kände sig avslappad.

Som heltidsarbetande läkare, med barn att lämna tidiga morgnar och hämta sena kvällar på dagis eller fritids, blev det inte mycket tid för förberedelser. Detta var under "slit- och släng"tiden. Vardagsmat var fiskpinnar eller falukorv och pulverpotatismos. Pepparkaksdegen köptes färdig, liksom byggsatsen till pepparkakshus. Pysslet stod dagis för. Julklapparna var kvar, men rimmen försvann.

Ett så pass späckat julaftonsschema som i min barndomsfamilj var inte aktuellt. Våra föräldrar var välkomna till oss för att fira på vårt sätt. Och inte bara föräldrarna - under åren kom olika syskon i omgångar under perioder när de levde ensamma. Vi hade vår julklappsutdelning med barnen på förmiddagen för att slippa att några fick sitta och titta på när andra öppnade en massa paket. Så småningom kom dessutom barnprogrammen på TV, och då satt vi där och gosade. 

Det blev bara en måltid. De som ville se Kalle Anka kom före den, de som inte ville kom efter. Jag ägnade den stunden åt köket. Sedan åt vi ett bantat julbord med det vi tyckte var gott - inget dopp, även om jag gillar det. Med tiden tog vi med mors mandelformar. 

När jag "flyttade hemifrån", dvs. skilde mig, var barnen "unga vuxna". Så jularna i villan fortsatte mig förutan.

Själv reste jag tillsammans med mor (far var borta då) till syrran och hennes "delsbo" i Österbybruk. Mor och Hasse tog sig an traditionerna med liv och lust: de ville ha både doppa och lutfisk. Själv skar jag sillsalladen, min favorit. Det måste ha varit 20 år som jag var där. Det var där, en juldag, som mor bestämde att nu fick det vara slut på jordelivet. Det tog henne några veckor, och hon dog i sin egen säng.

När Hasse i sin tur gick bort började jag åter tillbringa julaftonen i villan med min exman och sönerna. Några gånger har jag varit i Indien, hos min "bonusfamilj".

Julgransplundringar har jag fått ta upp. Sedan många år har vi från spelmanslaget underhållit pensionärsföreningen i Tyska församlingen. Till stor del består den av kvinnor som kom som hembiträden till Sverige på 40- och 50-talet. (Det fanns varken jobb eller unga män i Tyskland ...) De hamnade i de svenska jultraditionerna och ville återuppliva dem. Så vi har haft liten konsert, ätit skinka och risgrynsgröt med dem, sedan lett danserna och så tillsammans (med hjälp av kyrkans personal) slängt ut granen genom fönstret. Numera har damerna blivit äldre, så vi inriktar oss på "sittdans". 

De är 24 år jag bott i kollektivhuset Sockenstugan. Så här tillkommer en ny dimension. Först adventsperioden, när julglada människor smyckar alla gemensamma utrymmen. Advents -och/eller luciafirande. Julloppis. Julmat sista matlagningsveckan. 

Och så detta med gemenskapen: Kvällen före da'n var det 20 människor i min lilla lägenhet och drack glögg. Julaftons morgon var vi över 30 personer i allrummen och åt julgröt. På eftermiddagen-kvällen samlas några framför brasan och spelade spel. På juldagen tar vi kanske med oss mat och äter tillsammans. Nyårsaftonen har vi alltid supé tillsammans - så praktiskt att ha nära hem.

Jag har inga biologiska barnbarn. Men numera har jag ett antal bonusbarnbarn inte bara i Indien, utan även i Sverige. I traditionen numera ingår att någon/några av dem kommer och pyntar före jul: Sätter upp stjärnan, lägger de blanka färgrika stenarna i mors och fars adventsstake (mer brandsäkert än renlav), ställer in alla småtomtarna i bokhyllan mm. Ibland också att jag blir hembjuden till någon av dem. Jag hoppas på besök även från de två i Frankrike. Tyvärr får jag nog vänta länge på killen i Tyskland. Jag hoppas att han överlever mentalt.  

Jag gillar julen. Jag avskyr mörkret, samtidigt som jag "behöver" den här mörknande tiden med vändningen runt jultid. Det passar mig inte att åka till Indien då. Däremot i januari-februari, när man kommer hem till det ökande ljuset. 

God jul, midvinter, yalda till alla kända och okända vänner! 

Mina föräldrars advensstake med blanka färglada stenar. Kopia av tomtestake som mina föräldrar fick sin första jul. Adventsstjärnan i mässing ersatte min barndoms pappersstjärnor hos mor och far. Duken är en schal till en indisk "suit".