Aktivist

Vad råkar man inte ut för genom att blogga och skriva på Facebook? Men det är väl det man är ute efter – att bli uppmärksammad. Jag blev ombedd att berätta om mitt engagemang, och då måste jag börja från början.

Ungdomsengagemang

Jag har en borgerlig bakgrund. Både farfar storbonden i Kolbäck och morfar hyttägaren i Gusselby var mycket inflytelserika i sina respektive socknar. Min far var mycket rättrådig. Han hävdade bestämt att de statare som funnits på hans fädernesgård hade haft bra villkor. Han var högerman, vad vi vet utan nazistsympatier. Bland annat på grund av sin omutlighet hamnade han i svårigheter på den kommunala arbetsplatsen. Min mor, yngst av åtta syskon, var noga med att vi fem syskon alltid skulle behandlas rättvist.

Jag föddes under kriget, och kriget var närvarande när jag var barn. Ransoneringskort, mörkläggningsgardiner, ”Om kriget kommer” i telefonkatalogen etc. 1952 sköts catalinan ned av Sovjet – då var jag övertygad om att det skulle bli ett nytt krig.

I tonåren, dvs. i slutet av 50-talet, var jag med och byggde upp verksamheten inom TUG, Teosofiska ungdomsgruppen. Vi träffades i någons hem varannan lördagkväll under ca 20 års tid. Här diskuterade vi allt från fred, miljöförstöring och preventivmedel till reinkarnation, hypnos och älvor. Ibland läste vi själva in oss på något ämne, men ofta bjöd vi in föreläsare av olika slag. Den jag minns bäst var Elise Ottesen-Jensen, grundaren av RFSU.

I TUG lärde jag mig att vara öppen, att lyssna in, att inte ha förutfattade meningar, att inte vara tvärsäker. Jag lärde mig att många saker har två sidor och att det sällan är så enkelt som det ser ut. Jag lärde mig också att ha respekt för andra med andra åsikter.

Via TUG kom jag i kontakt med antiapartheidrörelsen och antikärnvapenrörelsen. Sedan vidgades det till fredsrörelsen, andra solidaritetsrörelser och den gryende miljörörelsen. Att vara engagerad, att bära märken, att demonstrera blev en livsstil. Ytterst handlade det om att vara solidarisk med dem som inte hade det lika bra som vi. Det blev därför naturligt att politiskt dra sig åt vänster, även om jag aldrig var riktig socialist, aldrig var med i någon (r)-rörelse. Först på 80-talet gick jag med i ett politiskt parti.

Miljöfrågan 

Under TUG-tiden studerade vi bl.a. Georg Borgström. Redan på 40- eller 50-talet visade han på kommande befolkningsökningar och hävdade att jorden skulle ha svårt att försörja dessa människor. Biståndsrörelserna kom att i hög grad koncentrera sig på familjeplanering. Den gröna revolutionen utlovade växande skördar. Havets resurser ansågs outtömliga och outnyttjade.

Framtidsoptimismen i Sverige på 50-, 60- och 70-talen var stor. Alla fick det materiellt bättre, fattigdomen utrotades i stort sett. Miljonprogrammet möjliggjorde för alla att få en egen välplanerad modern bostad där ingen behövde sova i köket. Inneboendebegreppet försvann. Vi började kunna resa utomlands. Studielånen möjliggjorde universitetsstudier för alla. Grundskolan infördes, och barnen slapp delas in i A- och B-lag. Inkomstskillnaderna var historiskt och globalt sett mycket små, förutsättningarna allt mer lika. Krav ställdes på arbetsmiljö. Stenhuggeri och flottning upphörde.

Samtidigt förgiftades våra vattendrag. Jag fick inte längre bada i Kolbäcksån hos farmor och farfar. Gravida kvinnor skulle inte äta insjöfisk. Havsörnarna i Sverige räddades med ideella insatser. Arsenik- och asbestarbetarna blev sjuka. Teckomatorpsskandalen briserade. Rachel Carsons bok ”Tyst vår” visade på ett systemfel.

Mina ögon och öron öppnades

Jag var så säker på att eftersom man uppmärksammade problemen så gjorde man också något åt dem. Man slutade t.ex. använda vissa gifter eftersom Rachel Carson visat vad som kan hända.

Så reste jag till Kanada på WONCA-konferens 1992. Efter en enastående invigning med vackra bilder projicerade på tre skärmar äntrade en liten kvinna talarstolen. Det enda som syntes på skärmarna var denna kvinna som läste ur ett manuskript. Det var Helen Caldicot, barnläkare från Australien, som varit mycket aktiv i IPPNW, dvs internationella läkare mot kärnvapen.

Jag glömmer aldrig hennes tal. Det var en ögon- och öronöppnare för mig. Jag insåg plötsligt att trots att systemfel hade uppmärksammats så gjordes ingenting för att ändra förloppen. Helen Caldicot beskrev det ungefär så här: När vi har skickat upp en satellit och kommit underfund med att satelliter förstör ozon så skickar vi upp en till för att se hur mycket den förstör. Hon ansåg att vi hade mycket kort tid på oss, kanske bara några år, för att vända förloppet innan det blivit irreversibelt.
                                                                                           
När jag kom hem upptäckte jag att det just bildats en förening Svenska Läkare för Miljön och mot Miljöförstöring. Jag gick genast med, hamnade strax i styrelsen, och är nu sedan ett par år ordförande.

Läkare för Miljön

I LfM som den nu kallas har vi ägnat oss åt trafik, kemikalier, växthuseffekten, mat, Östersjön, energi mm. Dels ger vi ut en tidning och har en informativ hemsida, dels, det viktigaste, ordnar vi regelbundet seminarier där olika forskare presentera sina uppfattningar. Seminarierna har ofta gett en mycket bra helhetsbild, och forskarna har uppskattat att få kontakt med varandra.

Det ämne där vi gjort en pionjärinsats är läkemedel och miljö. 1997 publicerade vi en rapport som blev ögonöppnare för andra och bidrog till att fr.a. Apoteket AB och SLL satte igång ett stort arbete. Idag är Sverige världsbäst både när det gäller forskning och praktik, t.ex. insamling av överblivna läkemedel och miljöklassificering av läkemedel. Ämnet är nu uppe på EU-nivå, och kommer förhoppningsvis också att accepteras av SAICM, FNs organ för kemikalier.

Gasolyckan i Bhopal 1984

När jag läste folkhälsovetenskap på NHV kom det en inbjudan till LfM att delta i en internationell medicinsk kommission för att utvärdera långtidseffekterna efter Bhopalkatastrofen i Indien1984, då 43 ton metylisocyanat och andra gaser spreds över 500 000 sovande människor. Jag var ju bara allmänmedicinare utan forskningserfarenhet – men en av lärarna tyckte jag skulle anmäla mig.

I januari 1994 satte jag för första gången min fot i Bhopal – en oförglömlig upplevelse. Under våra tre veckor där gjorde vi ett antal studier av varierande kvalitet. Själv intervjuade jag kvinnor om hälsa och familjeförhållanden, en synnerligen enkel studie. Men det var så gott som den enda där vi kunde presentera resultat vid den avslutande presskonferensen!

Läraren gav mig sedan ett SIDA-stipendium Minor Field Study. Man fick vara högst 32 år för detta, jag var 52. I december reste jag tillbaka på två månader. Jag blev då ”adopterad” som familjemedlem och extramormor i en familj där en dotter hjälpt mig med tolkning. Detta motiverade mig att komma tillbaka minst en gång varje år. Äldsta barnbarnet, som då var ett år, besökte mig i Sverige för ett par år sedan. Vi står varandra mycket nära, och jag betalar hennes studier. Kanske får hon möjlighet att studera i Sverige så småningom.

Eldsjälen i Bhopal fick så småningom igång sin önskedröm – en klinik Sambhavna där de gasskadade skulle kunna få både västerländsk och ayurvedisk behandling. Min stora insats var att visa fördelarna med dels en sammanhållen sjukvårdsjournal, dels en patientburen journalbok.

Jag hoppades att kunna göra en bra studie där resultaten jämfördes, men forskningsomognaden var alltför stor hos personalen. Jag måste göra något där jag var helt oberoende. Så jag samlade allt material om katastrofen jag kunde få tag på – böcker, opublicerat material, intervjuer, artiklar i vetenskapliga tidningar och veckotidningar. Det ledde till först en MPH-uppsats, sedan en bok, där materialet strukturerats, systematiserats och analyserats. Boken ”The Bhopal Saga – Causes and Consequenses of the World’s Largest Industrial Disaster” släpptes vid 20-årsdagen 2004.

Dagens engagemang

Just nu är jag ordförande i tre viktiga föreningar:
- Läkare för Miljön (kan ta hur mycket tid som helst)
- Kollektivhuset Sockenstugan (där jag bor, kan ta nästan lika mycket tid)
- Saltsjöbygdens Spelmansgille (där har jag och min fiol bara roligt!)

Jag har en väl tilltagen pension trots att jag arbetat deltid många år. Den är högre än de flestas löner. Jag bor i en hyrestvåa i Sockenstugan, har inget sommarhus, ingen båt – däremot en liten Hyundai Atos 2000 som jag hyr ut på sommaren och en folkabuss 1986 som står inne under vintern. Det gäller att snåla till vardags för att pengarna ska räcka till det som är viktigt: bidrag till ett antal ideella organisationer och ekonomiskt stöd till tre familjer.

På så sätt lever jag lite mer miljövänligt också, även om mina resor tar hand om mycket energi och bidrar till klimatförändringarna. Hur löser man detta dilemma, när resorna är en så stor del av min livskvalitet och jag dessutom har råd?

Miljöstudier 

I takt med att mitt intresse för jordens hälsa växer behöver jag mer kunskaper. Jag går på så många (gratis)seminarier som jag kan. Men jag har också läst om miljö och hållbar utveckling.

1996 Hälsa, miljö och samhälle, NHV diplomkurs 8 veckor. Del av min MPH (Master of Public Health). Uppsats: "Chemical Industry and Public Health. Bhopal as an Example" (2001).
2009 Världens Eko, Stockholms universitet 7,5 poäng. Uppsats: "Vägen mot en hållbar utveckling - hinder och möjligheter".2010 Ekologisk ekonomi, Stockholms universitet 7,5 poäng
2011 Energi och miljö, Stockholms universitet 15 poäng. Uppsats: "Energieffektivisering i Östersjöområdet. Styrmedel för att öka energieffektiviseringen". 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar