Sommaren 2017 ställdes livet på ända

 

Lilla husbilen Snövit, en lyxig folkabuss årgång 1996, har servats och packats med lämplig utrustning, lämpad för väder mellan värmebölja och köldknäpp. Det är dags att dra iväg till spelmansstämmorna i Dalarna och Hälsingland.

Osökt kommer jag att tänka på sommaren 2017 – den sommaren som ställde livet på ända för mig. Sedan dess har ingenting blivit sig likt.

Strax före midsommar ringer en av de två afghanska musikerkillarna som jag lärt känna. ”Mormor, snälla, hjälp oss! Vi vill inte till Norrland!”

Jag visste vad som gällde. De hade blivit 18 år, de hade förlorat sin gode man, sin socialsekreterare, sitt boende. Migrationsverket erbjöd plats på ett asylboende i Norrland vid någon vägs ände, utan möjlighet till fortsatt skolgång eller kontakt med sitt sociala nätverk.

Jag svarade ”Jag hämtar er.” Bilen lastades full med killar, instrument och prylar. Min lilla lägenhet fylldes.

Till en början var det trevligheter. De hade fått en spelning på spelmansstämman i Delsbo, till stor glädje för de lokala afghanska killarna som sålde mat på stämman. Sedan följde de med mig i Snövit och tältade i Bingsjö. Här träffade de två landsmän som deltog i folkmusiklägret Ethno. Så blev de en grupp på fyra personer som skulle ha kunnat utvecklas tillsammans, om de fått chansen.

Hemma igen fick jag panik. Snart skulle mina indiska ungdomar komma – och de väntade på att få ha sin ”mormor” för sig själva. Var skulle alla sova? Var skulle de laga mat? Men lösningen fanns i kollektivhuset Sockenstugan. Det unga paret fick bo i en sommarledig lägenhet, den unge mannen sov på mitt vardagsrumsgolv och de två killarna bodde i en annan sommarledig lägenhet.

Indierna åkte hem efter en hejdundrande internationell fest. Afghanerna blev kvar hos mig.

I augusti inträffade den stora sittstrejken Ung i Sverige på det renoveringsstängda Medborgarhusets trappor. Jag följde en SD-vänlig grupp på facebook. ”Vi gör en tyst demonstration mot afghanerna!” sa de och bestämde tid och plats. Jag lade ut en varning i ”min” facebookgrupp Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Hjälparna hörsammade min varning. Vi stod i mångdubbla led framför ungdomarna på trapporna. Ett hav av röda hjärtan och svenska flaggor. Längst fram vajade fanorna – Afghanistans och Sveriges. Det var vackert!

Så kom den ”tysta” demonstrationen, något hundratal skanderande personer på andra sidan konstgräsbanan där en handbollsturnering pågick.

Polisen arrangerade den stora ”fajten”. Motståndarna släpptes in från varsitt håll i en kanal mellan gräsbanan och blomsterkiosken, med en tio meters fredszon emellan. Från ena sidan skreks invektiv, från andra kärleksord. Efter någon halvtimme skildes de åt. En lyckad manifestation från vår sida, en misslyckad från deras sida.

När sommaren var slut och skolorna började decimerades skaran på trappan. Hoppet och kämpaglöden gled in i hopplöshet för de unga och i maktlöshet för oss vuxna. Den hösten var mycket tung. Att meddela killarna att de hade fått avslag från Migrationsverket var något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Sommaren 2017 förändrades mitt liv för alltid.

Texten publicerades först i Magasinet Konkret 27.7.2024.

Läs också Hot om våld när de högerextrema demonstrerar på Medborgarplatsen  16.8.2017