onsdag 18 juni 2014

Svenskhusen i Calvados, Normandie

När jag var liten, efter kriget, reste min far regelbundet till det avlägsna landet Frankrike. Han kom hem med små exotiska presenter och kuvert från SAS, med tunt brevpapper, smala blyerstpennor och hörselvadd. Ibland kom det fransktalande personer på middag, då var mor extra spänd och lade socker i det dyra rödvinet.


Far (Eric Egerö) hade jobbat på Stockholms stads småstugubyrå och motsvarande i Göteborg. Han organiserade byggandet av småhus, dvs. trähus av bygghus, i t.ex. Enskede och Ängby. 1943 blev han direktör för försvarets bostadsanskaffningsnämnd som ordnade bostäder åt försvarets stamanställda personal. Vid krigsslutet upphörde denna arbetsuppgift.

Regeringen beslöt då att använda organisationen för att hjälpa andra länder med återuppbyggnad. Korrespondenten Victor Vinde hade skrivit en artikelserie om eländet i Normandie, där de allierade som förberedelse för invasionen hade bombat allt sönder och samman. Rädda barnen, träindustrin, snickare, prins Bertil och regeringen hakade på. Far fick organisera byggandet av småhus både på Bornholm och i Normandie under åren 1945-1947.

De monteringsfärdiga husen skulle transporteras sjövägen men vattnen var fulla med minor. Far som var seglare kom då att tänka på de svenska träskutorna, tremastare som kallades111:or. De var inte känsliga för magnetiska minor och kunde utan risk klara transporterna. När husen kom fram blev de liggande en tid eftersom grunderna inte var klara.

För några år sedan var jag på konferens i Normandie. Då ville jag se om fars, i mitt sinne "mytomspunna", hus fanns kvar. Jag hittade en hel del material på nätet. Dessutom fanns husen kvar, i högönskelig välmåga! Liksom barnstugorna, kyrkan i Colombelle och gatorna med svenska namn. Tyvärr hade vi missat 60-årsfirandet, men det fanns en vandringsutställning (jag fotograferad av allt), en bok  och en utförlig hemsida.

Kanske vi syskon blir inbjudna till 70-årsfirandet?


Här är utdrag från min reseberättelse från 2009:

Caen: Vi letade rätt på Rue de Stockholm och tittade på alla sverigehusen (”les Suèdoises”, ”svenskorna”). De liknar inte våra småhus utan har mer franskt över sig. Två lägenheter i varje hus. Nere vardagsrum med liten köksbänk (hög standard för Frankrike 1948!), två små sovrum, ”källare”, annat förråd och badrum! Uppe två små sovrum. Centralvärme! Välisolerade och behagliga att bo i. Familjer med 4-12 barn flyttade in där. Ett par typiska småhus typ Lillängen eller Bagarmossen tyckte vi oss också hitta – men de var kanske finska.


Efter en god och riklig lunch fortsatte vi till Condé-sur-Noireu söder om Caen. I Caen var det bara 80 % som förstördes under slutskedet av kriget – i Condé var det 90 % (troligen pga järnvägen). Hur överlevde de? Det var Viktor Vinde som besökte Caen och skrev reportage som väckte svenskarna. Det blev över 400 ”svenskor”, fyra barnhem och en protestantisk kyrka, spridda i 10 kommuner i departementet Calvados. I Condé fanns 40 av husen, ett barnhem och kyrkan (som ser ut som ett stort missionshus med litet torn).


Det finns en förening för svenskorna, mycket aktiv. Man firade 50-årsjubileum, sedan restaurerades husen och förra året firades 60-årsjubileum, med svenska ambassaden och allt. Husen i Caen är vita med blå, röda eller gröna fönsterluckor. I Condé är de pastellfärgade och fönsterluckorna har fåniga låtsasjärn tvärsöver. Men de har nog snyggat upp gaveln med stenkällaren bättre. Vad jag förstår är de ordentligt omgjorda inuti – fr.a. har utrymme tagits till ett separat kök.

I Condé fanns vandringsutställningen. Här fick man se hur Condé såg ut före och efter, och också en massa bilder på husen. Tidningsurklipp med foto av far. Antagligen fanns hans rygg med på bilden med första delegation. Prins Bertil var också där, mycket möjligt samtidigt med far. Mr Pauwels namn fanns också med – det var borgmästaren som en gång åt middag hos oss. Det var under en fattig period. Mor hade köpt knappt med kött. När fatet var tomt frågade hon, med hjärtat i halsgropen, om det var någon som ville ha mer. Men alla var nöjda – tur det, för i köket fanns inget mer!


När jag berättade för besökare och ännu mer för damerna innanför disken blev de jätteintresserade. Vi kom faktiskt in gratis! Jag köpte en bok från 10-årsjubiléet. Fars foto är inte med, men däremot hans namn.


Hur fick jag reda på allt? Via nätet förstås! Jag letade reda på bl.a. turistkontoret i Rouen och skickade ett e-brev. Jag fick svaret les maisons Suédoise är välkända, och de vanligaste gatorna nämndes. Sista kvällen i Rouen letade jag just efter ”les maisons …” och hittade en massa länkar, bl.a. till flera hemsidor från en dam Carol någonting. Där fanns affischen om utställningen. Jag mailade till henne och fick svar. Hon bor på Rue de Stockholm i Caen. Men tyvärr så funkade inte uppkopplingarna, så jag läste inte svaret förrän idag, och nu var det för sent att knacka på! Men hon verkade bli glad.

Läs mer på svenska
Svenskorna står sig i Frankrike  Timber News 4/2002 sid 12

Läs på franska
Les suédoises du Calvados  Hemsida med historien, bilder mm.
Maisons suédoises  Turistinformation om Caen
Les maisons suédoises  Utgången bok om rekonstruktionen 
Les maisons suédoises  Samma bok, annan utgåva


http://intressant.se/intressant

3 kommentarer:

  1. Hej Ingrid! Vad roligt att du har forskat i det här ämnet och hittat så mycket information! Min mor berättade för mig om att min morfar, Axel Hedberg, var i Normandie efter kriget och byggde trähus och att hon som barn varit där och hälsat på tillsammans med honom. På det viset kom hon in på att läsa franska och åkte därför till sydfrankrike på språkskola senare, där hon också lärde känna min far som även han var där för att läras sig franska. Jag har "googlat" rätt mycket, men hittade inte något förrän jag såg din sida. Jag ska visa den för min mor som idag är 81 och säkert skulle bli glad att det inte har glömts bort! Med vänliga hälsningar, Maria

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Hej Maria! Vad kul att du hittade detta! Länk finns från Calvados på svenska Wikipedia - också numera från någon fransk sida tror jag. Din morfar och min far måste alltså ha jobbat ihop. Kul! Får du möjlighet så res till Calvados och sök upp utställningen och föreningen. De blir nog väldigt glada!

    SvaraRadera