Detta är titeln på det pressmeddelande jag just skickat ut. Jag hoppas det når långt. Du som läser detta kan kanske hjälpa mig att nå ut?
Pressmeddelandet på svenska
The pressrelease in English
Natten mellan den 2 och 3 december, är det 28 år sedan den stora katastrofen ägde rum i Bhopal som ligger ungefär mitt i Indien. Det var Union Carbides fabrik som släppte ut 23 ton giftiga gaser över den sovande befolkningen på 500 00 personer. Åtminstone 8 000 dog första veckan, kanske lika många eller många gånger fler har sedan dess dött av gasrelaterade sjukdomar. En gissning är att 100 000 har permanenta skador av olika grad. Framför allt är det lungorna som drabbats.
År 2004 publicerade jag mitt livs enda bok, i Indien, lagom till 20-årsdagen. Den heter "The Bhopal Saga - causes and consequences of the world's largest industrial disaster". I nästan 10 har hade jag läst allt vad jag kom över. Sedan sorterade jag uppgifterna, strukturerade upp materialet - och det blev en uppslagsbok som började med den gröna revolutionen och slutade med situationen 2003.
Slutsatserna jag gör är att för storleken av olyckan så var den direkta orsaken till utsläppet av mindre betydelse. Det var i stället försummelser från Union Carbide, den indiska statens regering och delstaten Madhya Pradesh regering.
Detta tycker väl inte beslutsfattarna om att höra. Så från 2008 har jag haft svårt att få visum, och 2011 skickade jag tillbaka med vändande plan. Jag skickar brev på brev, får inget svar.
Varför jag bryr mig? Tja, det handlar inte om Indien i sig. Det kan jag avvara, trots allt. Utan det handlar om den familj som "adopterat" mig som mormor. Sedan de vuxna barnens mamma (min "syster") dog är jag deras "mamma". Tillsammans har de 9 barnbarn 0-19 år. Jag betraktar dem som mina egna barnbarn.
Att jag inte får hälsa på dem är ett straff som drabbar dem hårdare än mig. Telefonsamtal och julklappspaket kan inte ersätta mötet.
LÄS MER
Mina bloggar om Bhopal
The Bhopal Saga
http://intressant.se/intressant
Pressmeddelandet på svenska
The pressrelease in English
Natten mellan den 2 och 3 december, är det 28 år sedan den stora katastrofen ägde rum i Bhopal som ligger ungefär mitt i Indien. Det var Union Carbides fabrik som släppte ut 23 ton giftiga gaser över den sovande befolkningen på 500 00 personer. Åtminstone 8 000 dog första veckan, kanske lika många eller många gånger fler har sedan dess dött av gasrelaterade sjukdomar. En gissning är att 100 000 har permanenta skador av olika grad. Framför allt är det lungorna som drabbats.
År 2004 publicerade jag mitt livs enda bok, i Indien, lagom till 20-årsdagen. Den heter "The Bhopal Saga - causes and consequences of the world's largest industrial disaster". I nästan 10 har hade jag läst allt vad jag kom över. Sedan sorterade jag uppgifterna, strukturerade upp materialet - och det blev en uppslagsbok som började med den gröna revolutionen och slutade med situationen 2003.
Slutsatserna jag gör är att för storleken av olyckan så var den direkta orsaken till utsläppet av mindre betydelse. Det var i stället försummelser från Union Carbide, den indiska statens regering och delstaten Madhya Pradesh regering.
Detta tycker väl inte beslutsfattarna om att höra. Så från 2008 har jag haft svårt att få visum, och 2011 skickade jag tillbaka med vändande plan. Jag skickar brev på brev, får inget svar.
Varför jag bryr mig? Tja, det handlar inte om Indien i sig. Det kan jag avvara, trots allt. Utan det handlar om den familj som "adopterat" mig som mormor. Sedan de vuxna barnens mamma (min "syster") dog är jag deras "mamma". Tillsammans har de 9 barnbarn 0-19 år. Jag betraktar dem som mina egna barnbarn.
Att jag inte får hälsa på dem är ett straff som drabbar dem hårdare än mig. Telefonsamtal och julklappspaket kan inte ersätta mötet.
LÄS MER
Mina bloggar om Bhopal
The Bhopal Saga
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar